Under hjälmen...

Tankar i en bastu

Förrådsbastu
 
Sitter här i den alltför lilla bastun med det alltför stora aggregatet och svettas. Funderar om bastun kommer att bli ännu mindre vad det lider. En ombyggnation av huset nalkas eller så gör man sig av med denna relik från år 1900 och bygger en ny fastighet som står emot den nya tiden bättre. Inte nog med att huset är gammalt, det har dessutom visat sig inte riktigt hänga med vad gäller förrådsutrymmen.
I takt med att alla småbutiker slår igen sin business och stormarknaderna tagit över så finns det ju inte en chans i helvetet att kåken ska kunna uppgraderas i den omfattning som egentligen behövs. Idag är det ju rena förlustaffären att köpa ett paket av Kellogs frostflingor. 250För att det ska gå att få någon ekonomi i mathandlandet så behöver man köpa stormarknadens stipulerade 5 paket för att fiska in den rabatt som utlovats i annonsen. Då ställer sig genast frågan, var ska dessa 5 jättepaket av frostisar, den hela laxen, de fyra paketen Flora extrasaltat, de sex mjölpåsarna, finknäcket från wasabröd som bara såldes i 5-pack och som dessutom var i dubbelmontage redan från fabriken i Filipstad, renskaven som blev halva priset på när den köptes i 2 kilosförpackning, grädden samt creme fraishen som plötsligt verkade mumma för plånboken när den inköptes litervis, de 5 1½ liters petflaskorna med sockerlösning som färgats brun av en apotekare i USA, vart ska allt detta rymmas om inte huset byggs om till en lagerlokal? Det enda jag lyckades ta hem i enpack var jästen, och då blev frugan sur för hon behövde 2 paket till jättebaket som ger bröd de närmaste 3 veckorna eller tills den gröna färgen skvallrar om att något är galet med de tidigare så väldoftande limporna.
Nä, vette faan hur detta ska sluta. Tror garaget får utrymmas, hojarna som förmodligen blir till det dubbla antalet vid nästa byte får stå utomhus året om så att matvarorna från den fantastiskt billiga och ekonomiska stormarknaden får plats. Bilen slutade ju att få plats för länge sedan då takboxen som inköptes för dyra pengar för att kunna frakta hem alla storpack inte fixar takhöjden. Tror faktiskt iden om garaget är den bästa, då ju en ombyggnad av huset till lagerlokal äter upp så stor del av det man tjänar på stormarknaden. Sedan är ju tanken om en förminskad bastu helt absurd.
 
Tar mig en funderare på farstukvisten samtidigt som jag svalkar mig och mitt överhettade arsle, detta om jag nu ryms då senast jag passerade kvisten stod en låda med de 2 extra 52 tums TV apparater som endast såldes i 3 pack.
 
Åter inne i värmen kommer jag att tänka på alla mina tidigare planer på hojtrippar när jag blir pensionär. Att under en hel sommar få lämna det oberäkneliga vädret som Norrland vanligtvis ger och istället ta Ultran och bege sig ner på kontinenten för att varje veckohelg under hela sommaren besöka en ny träff, samt inte minst träffa alla

dessa trevliga vackra människor som man under sina år som Harleyåkare lärt känna. FHDCE har ju en fantastisk kalender, där allt startar tidigt i maj och inte slutar förrän i sena september. Tänk vilken fantastisk start på ens karriär som pensionär, om inte…..
Eftersom jag nu snart är där så kommer givetvis staten in och ska jävlas. Som ett brev av den gamla typen, de där som posten delade ut i postlådan hittar den skallige nyskilde och hans gelikar på att man minsann ska arbeta till man är förslagsvis 75 bast. Jamen det passar ju bra. På det sättet är det ju en omöjlighet för 90 generationen att någon gång få ett vettigt arbete, kunna försörja sig själv och måhända lämna föräldrarna åt ett lyckligare öde än att ha dom hemmavarande spelandes dataspel till 4 på mornarna.
Är man inte en säkerhetsrisk redan, så vad ska man då inte vara när man kommer in i undersökningsrummet till patienten som inte har den rullator som sjuksköterskan måste ha pga hög ålder. Personnummer ska man ju alltid fråga patienten om före man gör något, men vad gör man när man sekunden efter glömmer vad patienten sade.
 I och för sig kanske det är en smart grej från statens sida, då man skapar det patientlösa samhället på detta vis. Vem vågar gå till doktorn, när han efter undersökningen skickar in en parkinsonskakande syrra som ska sätta nål i armvecket på den vettskrämde sjuklingen. Den gubbsjuke doktorn verkade dessutom mer intresserad av var den kvinnlige unga patienten bodde än hennes sjukdom.
Det är inte bara i mitt skrå som det förmodligen blir förvirring. Tänk bara tanken att bli stoppad av MC snuten som har bytt bägge höfterna vi 72 års ålder och har lite svårt att komma av och på bumsen. När han väl har kommit av bågen så är det bara att dra med sin pannachopper från sent 70-tal för det tar 5 minuter för polisen att komma på den igen dvs. om han kommer ihåg att maskinen som står bakom honom är den han själv brukar och inte en han blivit stoppad av, och att han kommer ihåg varför han befinner sig på platsen överhuvudtaget.
Smart grej staten!
Nä, jag tror jag pensionerar mig mot statens vilja hur som helst vid 65, och lever ”la dolce vita”. Kan måhända gneta in en extrapeng och dryga ut den magra pensionen som kringresande i korta och långa bastudetaljer.
Drömmen om en helsommar nere i syd ska inte några snubbar som har helpension redan efter 8 års jobbande få ta död på i första taget.
Jisses så här var varmt. Får ta och byta detta erbarmerligt stora aggregat mot 2 små som såldes i 2 pack senast jag passerade storjärnvaruhuset med det finskklingande namnet.
”Affe”

Tankar i en bastu

Organiserad bastu

Sitter här i hettan från Tylön och funderar över det faktum att det återigen är kris, eller gristider som Dr. Dillroth en gång sade. En hop med skattesmitande greker har satt en boll i rullning på världens finansmarknader. Bollen gör att vår långhårige finansminister drar åt handbromsen och flaggar för att de skattelättnader som utlovats bara kan ses i skyn för den hårt konsumerande delen av befolkningen.
Faan, ingen ny Ultra detta år, går genom tankarna.
Men kanske ändå? Kanske man skulle gå efter devisen att ”det är inte inkomsten det hänger på, utan utgifterna”.
Vi svenskar är ju av hävd ett folk som ska organisera oss till varje pris. Kanske där finns de pengar som skulle få nästa år att glänsa av ny krom och en sjusärdeles häftig färgkombination, skapad av en lackerare i Milvaukee.
Tusan vilken tanke! Bastun är häftig i sig, men att den dessutom skulle bli en plats där min privatekonomi sanerades hade jag inte en tanke på när jag skruvade på dyrelen som den fria marknaden numera försörjer oss med.

Kan jag slopa facket?
Tveksamt. Jag är ju en infödd norrlänning som itutats av mina föräldrar vilken nytta facket gjort för oss ”vanliga” jobbare.
- Kåm ihåg Ådal´n sa alltid morfar. Dem sjaut åss som fluger´n, högerpartista, sa han.
Hmmm, nä jag stannar nog kvar i facket, bestämmer jag i den fuktiga värmen från aggregatet. Högerpartiet med den där långhåriga och skallige är ju vid makten, så man kan aldrig veta. Sedan är ju Måddan där i bakgrunden, och den kvinnan tror jag vad som helst om. Nä, den utgiften får stanna i den evigt stora högen av utgifter.

A-kassan är ju inte att tänka på heller. Visserligen jobbar jag ju i en ganska skyddad bransch, men värre saker har ju hänt. Plötsligt ser kanske chefen att jag skrivit något förfluget på FaceBook, åsså är den karriären förstörd.
Nähä, den gubben gick inte heller.

SvenskMadagaskiska Vänskapsförbundet då?
Jag och tanten närde en gång en dröm om att besöka denna endemiskt skyddade ö för att få kika på dessa fantastiska halvapor som kallas lemurer. Med i projektet var även en dröm om att glo närmare på världens största tusenfoting samt en massa andra arter som till och med Gud Fader har glömt bort att de träffs och trivs på denna gigantiska ö. Vänskapsförbundet skickar en massa material och peppar oss att vi ska åka, men det har hittills inte gått att genomföra. Vi var kraftigt på G en gång, men vid en mellanlandning i Malavi så skulle kvinnan i mitt liv vara tvungen att ikläda sig dessa attiraljer som kvinnor i muslimska länder är tvungen att ha på sig, så det sket sig.
- Tror du jag drar på mig sånt jävla dravel för att en profet för flera tusen år sa så. Glöm det, sa hon, åsså var den resan glömd.
Nja, suget efter den där resan finns ändå kvar, så vänskapsförbundet får nog fortsätta att inkassera mina slantar.

Svensk Förening för Röntgensjuksköterskor då.
Varför i hela friden är jag med där?
OK, ganska kass tidning. Inga återkommande årsträffar där man får tälta. Inget snyggt medlemskort med tillhörande rabatter hos läkemedelsbolagen. Ingen hemsida värd namnet. Inte ens en gästbok där man anonym kan gå in och käfta och påstå en massa befängda saker. Men då var det ju det här med de fina stipendierna. Man kan ju faktiskt om man är lite flink i fingrarna skaffa sig en rejäl dussör för att förverkliga ett litet trevligt projekt i något lagom varmt land, där man efter dagens studerande kan luta sig tillbaka med en billig paraplydrink klistrad vid solstolen.
Mjaaa, tror jag stannar kvar i denna förening med det krångliga namnet.
Helvitte, nu börjar jag bli lite upprörd. Detta ger ju för tusan inga pengar.

Rast vila ute på farstukvisten. Jag måste skärpa till sinnet lite.

Skärp dig nuuuuu.
Skellefteå AIK Friidrott?
Näää, kan inte för då får inte flickan träna.
Clemensnäs Hockey Club?
Nää, då får inte flickan spela.
SK Lejon då för f..n?
Nä, då får inte grabben spela.
Skellefteå AIK Hockey?
P-A skulle bli vansinnig om en som jobbade på matcherna skulle vara en otrogen.
Kågedalens AIF, då?
Shit, flickan skulle gå bananas om hon inte fick kuta i kortbyxor och jaga bolleländet som ändå aldrig går i mål.

Jösses, detta blir bara värre. Kom igen nuuuu som Kålle säger.
H-DCS?
Känns liiiite knepigt att dumpa en förening som man stött och blött sedan 1974. Dessutom skulle jag förmodligen gå i kvav om jag inte fick tillfällena att sova i tält, äta frukost i en bajamajja i hällregn, ha en av zyberrymdens häftigaste gästböcker att titta i, samt inte minst en tidning vid namn Entusiasten att ordbajsa i.
Nix, det sket sig. Pengarna rullar vidare.

Skellefteå Harley Club då?
Jojo, skulle just vara snyggt att hoppa av den klubb man själv bildade och för närvarande är president i.
Vore trots allt ganska häftigt att se nunorna på medlemmarna när man meddelade att jag går ur på grund av att det är den enda förening jag kan slopa för att få råd till den tilltänkta Ultran.

Äntligen!!
Villaägarnas Riksförbund.
Kan väl inte finnas en mer onödig utgift. Låt de andra betala. Satsa på dig själv, runka i motvind.
Frugan som sitter bredvid mig här i bastun tittar plötsligt upp från korsordet och frågar vad jag tänker på.
Jag meddelar glatt att jag funnit nyckeln till den nya Ultran jag suktar efter. Jag berättar om den fantastiska möjlighet som uppenbarat sig genom ett utträde ur denna fullkomligt onödiga företeelse.
Hon glor oförstående på mig, och säger sedan så nedlåtande som bara en kvinna kan inför en manlig ide.
- Det behöver du inte göra, för det är jag som har betalat det medlemskapet de senaste      18 åren.

Jag känner mig osäker på om det är svetten eller om det är tårar som rinner från mina ögon. Det blir ingen ny Ultra.

”Affe”

 

Tankar i en bastu

BLANDAT BA(N)DAT
 
Dags att bada bastu igen efter att längre uppehåll. Trodde ett tag att bastun hade förlorat sin magi när det gäller tankar, alternativt har världen blivit så himmla bra att det inte finns något att reflektera över. Men icke, plötsligt finns de bara där, tankarna, gnället, reflektionerna.
 
Här uppe i norr finns det en lokal företeelse som kallas Mormorssaft. Tror alla norr om Örnsköldsvik är uppfödda på denna sockerdrypande soppa som finns i ett flertal smaker såsom apelsin, hallon, åkerbär, smultron och jordgubb. Hur man lyckas få in så många essenser i denna lilla flaska som sedan blandas med sockerlag förblir en gåta, en gåta som barn sedan länge stått vid sidan om sin mamma och bara gapat av hänförelse när brygden blandats ihop.
Numera när det inte är inne att ge sina barn socker, utan man ska tuta i dom allsköns kemikalier som får Teckomatorp att blekna bara för att dom ska vara på topp med sin nya I-Pad eller inte tappa tempot vid SMSandet med nya IPhonen, så kan man dessutom inte bestämma sig för vad smak det ska vara på saften. En massa oheliga förbund skapas ständigt av oroliga safttillverkare som är säkra på att tappa marknadsandelar om man inte ständigt hittar en märklig saft med ett märkligt namn som ingen normal människa hört talas om.
Vad sägs om jordgubb – papaya, hallon – vattenmelon, persika – passion eller varför inte apelsin – mango.
Jag menar bara, vad är meningen? Är det denna soppa av konstiga blandningar som man ska stå ut med i nuet och framtiden. Måhända har vi att se framemot oheliga allianser som
Harley – Kawasaki framgent i MC branchen. Eller varför inte Buell – Puch.
Fi faan, måste nog svalka mig ute i sommarhettan. Blandandet står mig upp i halsen. Ger mig tusan på att safttillverkarna nästa sommar lanserar nya jom som går under blandnamnet
jordgubb – lakrits samt vinbär – tabasco.
 
Rast, vila, svalka.
 
Har ni hört att Lewis Hamilton ryktas att gå från Mclaren till Ferrari i Formula 1. Samtidigt undrar hela hockeysverige om Viktor Fasth ska stanna i Solna AIK och på så sätt rädda klubben från att återigen ramla ner i hockeyns sopförråd. Hur går det för Kalmar FF? Ska man lyckas med konststycket att skapa en egen anfallare till Allsvenskan i fotboll, eller fortsätter man att gräva fram spelare ur den aldrig sinande grytan av talanger borta i Brasilien. Kommer Kimi (the Iceman) Räikönen att köra rally nästa säsong, eller blir det Indycar, Go Cart,
NasCar, eller stämmer ryktet att han ska köra motorbåt eller segla?
Nu har det väl fullkomligt brutit lös för bastubadaren tänker ni. Vad är detta för svammel?
Ja, grejen kallas ju allmänt för ”silly season”, och är en företeelse spridd världen över, i alla sammanhang som tänkas kan utom när det gäller H-DCS.
I denna klubb är det tyst och lugnt. Aldrig några silliga rykten inför årsmötet. Hur kul vore det inte om varje årsmöte omgärdades med rykten om att presidenten kommer att ersättas, utmanas av Niklas Ollas från årets träffort Sunne. Niklas från den hedervärda orten tycker om inte annat att det skulle vara cooolt att vara president inför hemmagrabbarna åtminstone för en kväll. Eller det andra ryktet som säger att H-DCS för första gången har värvat en utländsk kille för posten. Gamle finske presidenten Jussi Katajainen sägs vara rätt man enligt vanligtvis välunderrättade källor som det heter. Jussi är ju en synnerligen kapabel karl, och ska nog få fason på klubben, även om ingen förstår vad han säger. Sedan att det mitt i all denna röra ryktas att ”Gittan” är trejdad till den nystartade Harleyklubben på Comorerna, som för övrigt är världens enda matriarkaliska samhälle, och där ska fungera som president bland alla damer är ju en riktig kioskvältare. När sedan Lasse Carlsson i Örebro sägs vara klar med att byte till Ducatiklubben är sillsäsongen fullbordad.
 
Känner ni inte att en sillysäsong borde införas?
Tror faktiskt att jag ska motionera om det inför nästa årsmöte, så det blir lite drag under galoscherna även i denna så strikta och förutsägbara klubb.
 
Nä, dags att  renovera en av slingorna i aggregatet. Känner att det har tappat i kraft och därmed ger mindre inkomster till kraftbolagen.
 
”Affe”

Tankar i en bastu (på en veranda)

Måste man stå ut

Sitter på verandan till mitt hyrda hus i Thailand och funderar. Lika varmt som i bastun hemma är det inte, då det i alla fall skiljer 20 grader mellan utetemp och bastutemp. Här är dock fukten i luften lika jävlig som när man badar bastu med ett gäng självmordsbenägna finnar.Likaväl strömmar tankar genom ”pallet” som det hette på 70-talet. Uttrycket lärde vi bönder oss från tuffingarna i Sofia Hogs, som så ofta åkte upp till oss i Norrland för att få lugn och ro på sommrarna.

Funderingarna går till killen från Burma som jag häromdagen köpte kalsonger av på Chaweng Beach. Han hade ett kyffe med kläder, jobbar åt en ”boss” och tillbringar mer eller mindre sitt liv i kyffet. Han har 16-timmarsdag i den skonlösa hettan, bor tillsammans med ytterligare 3 snubbar, arbetar 365 dagar om året och tjänar 100 bath om dagen (25 Skr).
-Det är ganska hårt liv men kunde ha varit mycket värre om jag stannat i Burma, säger han.

Han frågar och jag berättar vad jag tjänar, när jag sitter på en av hans plastpallar och hinkar vatten ur en PET flaska, medan vi båda förundrat tittar på övriga delen av min familj som under de senaste minuterna förvandlats till shopoholics i underklädesbranchen.Jag märker att han undrande tittar på mig, och jag tänker:

Hur kan man stå ut med detta?

Jag som nätt och jämt står ut med 8 timmar, 5 dagar i veckan och som egentligen har råd att ta semester på Koh Samui när jag har lust, bara jag stålsätter mig och inte köper så mycket bling bling till hojen.

 

Tjejen nedanför bungalowen masserar kåta tyska turister dagarna i ända. Hon är söt som ett troll, 30 bast men har inte råd att skaffa de ungar hon så hett eftertraktar.
-Det är inte läge att skaffa barn i Thailand just nu, jag måste jobba och spara pengar först, säger hon med ett leende.
Hon kommer från gränsen till Laos, och säger att det kunde ha varit värre.

Hemma i byn hade hon varit gift med en drogad man som slagit henne inför de 7 ungarna. Hon hade varit utsliten av jobbet på risfälten och inte som nu sett ut som en docka, utan hellre som 90-åriga Olga Karlsson på bårhuset i Lagomstad, men till skillnad från Olga varit levande.

Nu jobbar hon 14 timmar om dagen med att undvika att kladda de tyska turisterna på genitalierna, allt med en dröm om något helt annat än massagen som sliter sönder hennes händer. Hon kommer förmodligen aldrig att lyckas, men hon när en dröm.

Hur kan man stå ut med detta?

När jag sitter här på verandan och halsar en Singha i den skonlösa hettan flyger en underlig tanke förbi.Allt är ju upp och ner nuförtiden. Tjejer kör astunga hojar. Killar blir barnmorskor. Brandkåren söker brandmän, men det är en fördel om du är kvinna, alltså brandkvinna. I hemtjänsten ska det plötsligt helst vara en man som anställs. Han orkar ju med tyngre lyft. Jag minns med förfäran den första gången som jag med största tvekan klev ombord på SAS planet på väg till ett styrelsemöte och det satt en kvinna där framme i cockpitt. Jag menar bara namnet säger ju att en kvinna inte har där att göra. Samma tveksamhet är det i kindergartenindustrin när det gäller män som tagit detta av hävd starka kvinnoyrke. Mammorna lämnar med fasa barnen då ju varje man är en presumtiv pedofil enligt AftonPressen. Byggarbetare sökes. Vi ser gärna att den sökande är kvinna. Kul arbete i ett skrå där 95% av männen får gå innan pension pga. arbetsskador. Karlar ska vara kockar, men hemma ska mamma laga maten. Faan ta den kvinna som ställer sig vid grillen dock.

Ambulansmän blir oftare och oftare kvinnor, alltså ambulanskvinnor. Också detta ett kul yrke, där jag själv arbetat, och där 10% av mina arbetskamrater fortfarande är kvar i arbete. Övriga är kastade på landstingssoptippen av de underliga och tunga lyften. Men OK, kvinnorna kanske passar bättre till det yrket då dom ju är riktiga fenor på att ratta bil samtidigt som dom pratar i mobiltelefon.

Allt ska vara så förbannat jämställt idag att det inte skulle förvåna mig i detta tidevarv när karlar gifter sig med karlar och vice versa om det inte bara är en tidsfråga innan vi får se två karlar dansa isdans i OS. Jamen den ena är ju den andras fru, och gifta är dom, så what the fuck. Undrar om man tänkt på detta den som skrev reglerna?

Vad jag undrar är:
Hur ska man stå ut med detta?

”Affe”

 

ÄR BASTUN HD READY?

Tankarna fullständigt whoooshar förbi. Ibland är det till och med svårt att fånga alla. Så fort ilar dom förbi när man sitter här på fredagen och badar. Arbetsveckan är slut, själv är man slut, sista elräkningen gjorde att pengarna tog slut, och efter en stund i hettan vill man bara ut, ut, ut.
Se där, ett rim som kanske borde ha kommit i förra numret av E, men bättre sent än aldrig.
Borde kanske skaffa en sådan där drömfångare som indianerna hade, så fick man nog ihop till bastureportage för all framtid på ett enda bad. Ganska ypperlig tanke, bara att plocka upp en ny fundering ur håven och sedan sätta sig och skriva.
Nu är ju detta inte möjligt då en drömfångare inte finns tillhanda, så jag får helt sonika använda skopan som man slänger vatten på stenarna med.

Genialt!

Efter en titt i skopan så ser jag en gammal bastutanke flyta omkring. Det är den tanken om att jag skulle tänka ut nästa stora pryl som det svenska folket skulle gå runt och krama, och som i samma moment som kramandet började gjorde mig till multimiljonär och oberoende av stålar för resten av livet.
Ni vet, svenskarna, åtminstone de som bor i större byar än den närliggande byn Kåge har ju en förkärlek att gå och hålla i saker av allehanda slag. Mobiltelefonen var väl den sak som startade kramandet för att i sinom tid avlösas av en flaska, och då snackar vi om en PETflaska med innehåll. Innehållet tror jag skilde sig ganska mycket mellan landsändarna. På landet skulle det vara Trocadero eller Portello, i de större städerna Ramlösa eller Loka, och längre norrut samt i de lite tvivelaktiga distrikten i städerna hembränt. Det var någonstans bland PETflaskorna iden kom om att jag borde förutspå vad som var nästa pryl som skulle kramas och bäras på. Saken var nu inte lätt, då jag missade ”trade mark” köpet på locken till alla kaffekoppar som svensken byte ut PETen mot. Jag lovade mig själv att vara desto mer på tå inför nästa nalle att bära.
Givetvis missade jag MP3 och IPOD med flera mil, jag trodde väl aldrig att någon skulle hitta på något bättre än den gamla stryktåliga Sony Walkman med det beprövade Philipskasettbandet.
Jag borde ju ha sett tecknen från norra Sverige samt de sämre delarna av städerna, för snart i var mans och kvinnas hand fanns plötsligt sprit, och vi pratar då om detta gyckel som kallas handsprit. Inför tanken om att drabbas av ”baconsjuka” spritade sig plötsligt vanligt folk såväl som både IOGT:are som Godtemplare. Tänk om jag köpt rättigheterna till den speciella plast som dessa flaskor är byggda av för att inte falla sönder av ”tjutet” som de innehåller.
Ja, det är bara att inse att kapplöpningen mellan min hjärna och det som ska kramas inte håller samma steg.
Jag behöver mest troligt hjälp, men jag vet inte vem jag ska vända mig till. Finns det någon säker framtidskonsult av samma elitserieklass som Leif Silbersky kanske. Tips emottages tacksamt.

Vi lämnar det där sorgliga tjatet om pengar, eller kanske inte. Vi får se vad skopan har att berätta efter en stund på farstukvisten, då det blir dags att krypa in i bastun för eftersvettandet.

Glor ner i kopparskopan utan att se något. Får väl hitta på något,,, ja men se där gled något förbi.

Tänker på företaget som vi vanligtvis handlar motorcyklar av.
Harley-Davidson Mo.Co går ju inte så lysande längre. Buell ska läggas ned och missfitten som inte ens jag skulle ha köpt om stålarna från kaffekoppslocken hade ramlat in, jag menar då MV Augusta är till salu.
Företaget går definitivt inte bra, och detta trots all den gratisreklam som HD fått de senaste 2 åren.
Är du HD Ready. Är din TV HD Ready? Programmet sänds även i HD Kvalitet. Sänds även i TV4 HD.
Herregud, minst 5 gånger per kväll har tittarna tutats i HD reklamen. Ordet HD har använts helt fritt utan att Harley Europa och deras jurist Nikki Sheet-Bullock hört av sig varken till Robert, ComHem eller Viasat eller någon av de andra aktörerna på den nya HD marknaden. Jag som varit HD Ready sedan 1973 har känt att Lennart Bergelins gamla svengelska uttryck ”Now is the båttom nådd” verkligen fått fotfäste. Maken till reklamkampanj och vad händer?
Folk slutar att köpa Harleys!
Det talas på allvar om en nedgång av försålda hojar på 80 fucking %.
Konstiga reklamkampanjer har man ju hört talas om förut. Vem minns inte det faktum att Honda ville pynta in ett par hundra miljoner på att lansera en bil som hette Fitta på den nordiska marknaden. Att för den lilla marknaden här uppe förklara för de gulhyade borta i sushins hemland om att det skulle vara synnerligen opassande var nog inte lätt. Fittan var ju redan klar och under leverans.
Tanken går till alla fina saker som egentligen tillverkas och utvecklas utan att folk egentligen vill ha eller behöver produkterna.
Grannen som har HD, ja både en i garaget och en i TV.n stajlade en gång med vispen man byter kanal med. Han ville visa skillnaden mellan HD:n (i rutan alltså) och rutan utan HD. Javisst fanns det en skillnad, men behöver jag den? Behöver svenska folket HD? Hur kul är det om alla har HD?
Vem i hela laboratoriet hittade på Blue Ray? Filmerna kostar 4 gånger så mycket, spelaren 5 gånger så mycket och allt är egentligen bara en synvilla. Ville folk ha Blue Ray när det fanns DVD?
Knappast. Nu får försäljarna av film skänka bort de svindyra manickerna för att folk ska känna sig tvingade att köpa kvaliteten på film som ingen ville ha.
Det är nog en parallell med den 4 växlade Showeln och DVD, kontra HD och Blue Ray, och faan vet om inte Harley snart går bankrutt, och jag får säga:
-Vad var det jag sa. Man skulle ha hållit sig till den gamla beprövade 4 petaren.

”Affe”

VÄRSTA BASTUN

Sitter här i värmen och tar det lugnt.
 
Det har tagit bastun tre kvart att komma upp till sin arbetstemperatur, dvs. den temperatur som jag och min familj har som den optimala. Andra folkslag tycker att kring 90 grader är OK, medan vi föredrar kring 65. Man kan på så sätt sitta längre och mysa, transpirationen kladdar inte ned korsordet eller tidningen man förnöjs av, och man slipper den där gamnackeställningen som man ser finska varmbadare håller i sina försök att bemästra hettan.
 
Nåväl, nu var det inte hettan i bastun som jag primärt satt och funderade på, utan det faktum att allt börjar gå så förbannat snabbt.
Aggregatet tar sin tid att värma det utrymme som kallas för bastun. Det har i alla tider tagit den tid det tar, vare sig det varit en värmekälla från ved eller el. Måhända försöker i tidens anda någon tillverkare av aggregat att forska fram någon makkapär som likt en av dessa spishällar av modernt snitt får vatten att koka på nolltid på den spisnymodighet som fått namnet Induktionshäll. Denna är likt de flesta nymodigheter framtagen för att vi ska spara tid åt oss själva.

Tid till vad?
 
Allt cirklar numera om att det ska gå fortare, fortare och snabbare.
Digitalisering på arbetsplatsen där jag arbetar gör att röntgenbilden numera poppar upp på 2 sekunder istället för den minut det tidigare tog med dagljusframkallning. TV spelen där man tidigare hade tid att tänka efter och strategiskt tänka ut en utväg finns inte längre. Allt ska gå så fort att endast instinkt likt en älg som just snor sig när den dödande kulan avfyras, är spelarens vapen. Det är bråttom om att skaffa ungar, och det är bråttom att bli av med krypen, främst på morgonen, då föräldrarna ska snabba sig till sitt förvärv så att man kan tjäna mera pengar för att lägga till gizmos som går snabbare. Vattenkokaren går för långsamt och diskmaskinen som finns i skyltfönstret hos Home och kostar det dubbla jämfört med den ett år gamla som finns i köket diskar faktiskt 4 minuter fortare. Det talas faktiskt om att Robert tar nästan en hel sekund längre på sig att byta kanal på TV:n jämfört med andra aktörer, så det är hög tid att byta leverantör, för så kan man för ända in i glödheta inte ha det.
Att göra egna köttbullar gör man på sin höjd till jul, för det finns ju snabba bruna sojafyllda saker i paket numera, och vem faan vågar köpa köttfärs som snabbt forslats hit från Irland? Snabba makaroner är ju sedan Hedenhös ett faktum, och Felix har ökat storleken på hålet på ketchupflaskan för att det ska gå fortare att klämma ur innehållet. En samstämmig svensk befolkning bävar över det faktum att gamla hederliga glödlampor ska utfasas, och anledningen till gnället är till stor del den att de nya lågenergilamporna inte tänder omedelbart. Ska det inte gå att tillverka en lampa som inte har en lapsus på nästan 2 sekunder innan den brinner klart, frågar sig en hel befolkning.
Till och med Harley tillverkar snabbare saker, och är dom inte snabba nog så ska den gamla Shoveln trimmas så in i Hamrånge att den snabbare går sönder. Man tillverkar andra saker som är snabba. Värmehandtag t.ex. går sönder supersnabbt. Man hinner knappt sätta på värmen så är handtagen sönder, men där vänder resonemanget liiiite för garantiåtagandet tar flera månader att uppfylla.

Ett trendbrott mitt i orkanen?
 
Är det någon som kommer ihåg någon i er ålderkull (jag talar nu om den ordinära Harleyåkaren, kring 50 och över) som hade Damp, autism,  ADHD, Aspbergers syndrom eller en annan kombination av bokstäver?
OK, en del av polarna var väl stökiga, men inte som numera, där till och med sjukdomarna går fort. Kan det vara så att dessa grabbar och tjejer inte pallar med farten? Jag menar mamma kanske var stressad av att snabbmaten på hamburgerkedjan inte gick fort nog under graviditeten. Eller kanske hon tyckte att själva jäsningen gick för långsamt. Ska det verkligen behöva ta 9 gigabyte att grädda en baby, när andra leverantörer fixar det liksom på typ, 2 kilobyte? Kan ingen fixa detta åt nutidens mammor? Man ska heller inte förakta det faktum att det ibland hakar upp sig när man skickar SMS:n. Bara tanken på att det inte ”hinner” fram inom den numera stipulerade svarstiden på 7 sekunder kan ju få vilken graviditet som helst att hamna i säte.
Jag beskyller ingen mamma för att medvetet leva för snabbt, det är ju bara det att folk idag är tvärlurade in i en värld med en hastighet som vi inte längre håller på att bemästra.
 
Det går lite väl fort i tankarna just nu. Jag måste svalka mig en stund ute på farstukvisten.

Har man varit inne på bokstavssjukdomar så kan lika gärna fortsätta på den inslagna linjen , och fundera på detta med språket.
Språket vad jag förstår ändras hela tiden, men jag är inte riktigt säker på att jag gillar alla påhittigheter som kommer.
Jag brukar på väg till och från arbetet, för övrigt en sträcka på 10 kilometer, sitta och på skoj räkna antalet liksom som de som surrar på P3 rabblar under den korta stund som resan tar. Rekordet ligger för närvarande på inte mindre än 48 liksom. Jag är ganska säker på att jag dessutom missade ett par, då jag under en stund började att skratta åt allt liksommande. Dessutom fyllde radiopratarna upp detta med minst 25 typ, men typarna räknade jag inte då jag hade fyllt sjå med att räkna liksom.
Varför säger man liksom stup i sekunden? Är det ett bevis på den talades oförmåga att uttrycka sig, en osäkerhet, eller bara dumhet? Ordet liksom är ju en omskrivning av ordet lika med eller ungefär, men nu används ordet liksom, liksom till en utfyllnad, likt de ööööööhhhh som amerikaner använder för att få hjärnan att fortsätta fungera mellan hamburgarna.

Numera kör man ishockey, fotboll, innebandy, handboll och alla andra sporter. När jag var yngre spelade vi. Det kanske är så att något gått snett, så att det i själva verket är så att vi spelar motorcykelåkning, medan andra kör fotboll. Är det så att jag missat något?
Å andra sidan börjar ju idrotterna i detta mediats tidevarv mest handla om det som kamerorna ser, men som domarstackarn inte såg. I programmet fotbollskväll sitter förståsigpåare och gläds åt det stackars enda mål som vuxna karlar i kortbyxor tillverkat under 90 minuter, för att efter analyserandet som pågått i 15 minuter kraftigt poängtera att det var nog egentligen offside! Och inte faan blir det bättre när man i en av kvällsdrakarna slår upp som det stora scoopet att en målvakt sopat ihop en snöhög vid ena stolpen som till slut hindrade puckeländet att glida in. Något matchreferat gör man inte, utan det är den där randiga åsnan (domaren) som klankas på, och som borde ha sopat bort snön, och det i en sport som inte skulle ha funnits till om inte snö funnits.

Nä nu har mina bastutankar liksom flippat ur, typ.

”Affe”

TANKAR I EN BASTU
Två av allt

I dessa finanskrisens dagar kommer jag när jag sitter här i den ohyggliga hettan från laven att tänka på det faktum att vi svenskar helst ska två (2) saker av alla ting.
Javisst, jag talar lite av egen erfarenhet. Jag menar, i familjen har vi till exempel två (2) sparkar. Eller rättare sagt, vi hade tills en före detta president i H-DCS gjorde en av de präktigaste vurpor som sparkstöttingvärlden någonsin skådat. Efter att ha bevittnat den syning av marken som Pelle gjorde den gången så är det med fasa som man tänker tillbaka, och konstaterar att vi då inte hade en fullfjädrad och till fyllest i alla frågor insatt vicepresident i klubben.
Som sagt, vår andra spark var aldrig sig lik efter den kraschen, och gav plötsligt upp sin levnad under den horribla vinter vi haft i år.
Nog om sparkar, ty det är ju ett föremål av samma kaliber som exempelvis en slickepott, eller klisterdecal från klubbshoppen, saker som väl de flesta har två (2) av. Vad jag snarare menar är att svensken inte verkar klara sig med exempelvis en Harley, en dator, en bil, en stuga, en skoter, en utlandsresa/år, en flaska whiskey, en hund, en katt, en TV, en motorbåt, en GPS, ett par glasögon, en hjälm, en MC jacka, en hörapparat, en MC klubb att vara medlem i, en vattenscoter, ett par slalomskidor, en snowboard, en MC tidning att läsa, ett virusprogram till datorn, en kamera, en mobiltelefon, en batteridriven skruvdragare av märket De Walt, en kvinna, en man, ett barn, puhhhhhhh, utan man ske helst ha två (2), eller i så många fall som bara går ha tre (3) eller flera av dessa livets absoluta nödvändigheter.

Jag har under de senaste åren märkt en tendens till att antalet hundar i vår by ökar. I vanliga fall borde ju någon form av minskning av antalet ske av naturliga orsaker, men den första tanken jag fått, den att en del i det lilla samhället har startat hunddagis har snabbt visat sig vara fel. När en av grannarna för ett år sedan skaffade en ny ständigt skällande byracka, som inte duger till någonting annat än att skälla, och under 2 veckor varje år (älgjakten) leda sin husse på villovägar var jag tvungen att fråga om den andra ständigt skällande byrackan kanske var sjuk (förhoppningsvis) och snart skulle dö (förhoppningsvis), så tittade bara grannen med frågande min på mig, och sa att den där förstfödde minsann behövde sällskap. Jaha, tänkte jag, jag som trodde att de där djuren som kallas för hundar mådde lika väl ensamma som i flock, men vad faan vet jag. Jag iddes inte fråga om det var samma med hans överalltpissande katter, som verkar föröka sig i en takt som får den andre grannens två (2) ständigt pippande kaniner att blekna av avund. Nu har det kommit en tredje skällande odugling till byracka hos grannen så den andra hade uppenbarligen sociala problem och behövde ett sällskap även den. Snart är det ett sådant menageri på gården att den ena gruppen med lätthet kan bilda en krisgrupp åt den andra vid ett plötsligt frånfälle av än den ena, än den andra arten. Men nu har jag ju å andra sidan fått sälja en av mina två (2) väckarklockor, då ju först tuppfaan ylar på morgonen, och sedan hundarna gol när tuppen sätter igång, och det ska ni veta är tidigt här uppe i Norrland, åtminstone på sommarhalvåret.

Ähhh, vi lämnar djuren.
Att ha två bilar är trots allt nödvändigt när man nu bor på vischan som vi i vår familj gör, eller hur. Jag menar bara, vi kan inte säga som folket i huvudstaden gör, att vi inte har någon lokaltrafik. Stockholmarna har ju ingen sådan, sa Monaföredettakassör i H-DCS en gång, och hon borde ju veta som är Kalixfödd.
Vi har lokaltrafik, det är bara det att den ju aldrig går. Ska jag nyttja bussen för att ta mig till arbetet så går det faktiskt fortare, och jag gör en större tidsvinst om jag går den mil som jag har till arbetet, så jävligt är det. Detta gör mig lite sur när hon den ständigt blinkande skatan i ett parti som förordar hästsjuss sitter i TV rutan (en av de tre (3) som familjen äger) och mästrar det svenska folket, och samtidigt med största sannolikhet stod som en av frontfigurerna för ett privatjetplan till svenskan som bidragit till att en polisfamilj i USA blev utan sin pappa och försörjare.

Det där med två (2) kvinnor verkar ju vettigt. Många har lite samvetsproblem om man ska joina som det heter en sådan där inneklubb som det svingar om, och där man efter maten man blivit bjuden på, också ska sätta på värdinnan som desert. Har man inte som jag problem med grannar som har husdjur, så är det andra problem, och då med människor som svingar lös så till den milda grad att husdjuren sätter sig på mer intima ställen. Verkar ju å andra sidan vara en vettig sysselsättning, då man kan göra sig av med kalorierna på ett trevligt sätt, istället för att behöva vara ägare av dels två (2) par gångstavar, samt walkingskor av två (2) modeller. Jag tänker då dels på vanliga lite lättare, lite åt innestuketskor som det står NIKE ÅREGÅN på, samt de där ohyggligt dyra och klumpiga högskaftade vandringskängorna i Gore Tex eller att annat dyrt, nytt och förmodligen synnerligen giftigt material.
Detta med två (2) Harleys reagerar nog många över. Denna den mest självklara av alla självklarheter ska vi nog inte dryfta alltför mycket om, eftersom alla, med några få undantag har två (2) stycken. Det är väl i stort sett bara ”Lonerider” och möjligtvis någon promille till som inte äger två av den varan. ”Lonis” har visserligen enligt honom själv en V8:a båge, men tills den är visad på Hissings vårmönstring så är den liksom så mycket annat som sagts kring lägereldarna och i gästboken bara en av alla dessa vandringssägner som man i dessa kretsar blivit itutad under de senaste 36 åren.

Njaa, detta med den globala finanskrisen är nog likt den globala växthuseffekten bara ett påhitt av våra politiker för att få höja skatterna. Om jag inte minns fel så höjde ju i stort sett alla riksbanker sin styrränta bara månaden före den så kallade finanskrisen slog till, i ett fåfängt försök att hejda den galopperande köphysterin, där alla ville köpa sig två (2) av allt.
För så jäkla dumma kan väl inte riksbankscheferna i västvärlden vara att man ville tvinga fram en kris, eller………….?
Ja mina vänner, det är tur att man har två (2) jobb så att man har råd att äga alla dessa saker man har två (2) av.
Saken är bara den att jag ju numera inte hinner använda dom :o(

”Affe”

TANKAR UNDER EN HJÄLM
Lika & olika

Tempen börjar dra mot 80 i bastun,då fluschen av tankar är som snabbast. En ständigt återkommande tanke är detta med vad olika ting kan vara olika, men ändå så lika.
Man säger en sak som är precis lik en annan, som den andre inte tycker är speciellt bra, trots att den är likadan, men med andra ord och tonläge, typ, och sedan är allt igång.
Vad svamlar han om nu då, tänker ni. Är äntligen hjärnan på den där föredettingen överhettad, så att det blir tyst någon gång.
Njaaa, inte riktigt överhettad. Jag ska försöka förklara vad jag menar med ett par exempel.

Vi börjar med det där fullkomligt ointressanta valet i töntarnas rike #1, nämligen Amerikas förenta stater, ni vet det där landet där alla skriker ”Oh my good” åt allting, alltid.
Jag menar bara, Obama eller McCain. Vem bryr sig, ja förutom press, radio och TV förståss. Dessa två gentlemän som tränktar efter att leda det mest misskötta landet på planeten Tellus sedan kejsar Bokassa var regent i Centralafrikanska Republiken. Två likadana herrar, den ena färgad, den andre missfärgad efter för många goda måltider och därtill tillhörande wiskeypinnar. Den ena moderat, den andra socialmoderat. Vad spelar det för roll vem som vinner? Båda kommer att starta ett krig mot någon bananrepublik, båda kommer att motsätta sig ett bra försäkringssystem, samt göra allt för att fortsätta nedskitningen av den kontinent som dom bor och lever på.
Lika fast olika. Förstår ni nu då.

Ahhhh, vi fortsätter. Hettan är olidlig, men nu jäklar är det som teflon innanför pannbenet.

En tjej försvinner långt uppe i Norrland. Hela Sverige fängslas av historien där ett eftersök av polis och framförallt rikspressen efter kropp och själ på den arma flickan går utanför alla tidigare gränser. Av någon anledning har åtminstone en polis begåvad med hjärna blivit placerad i detta distrikt, och saker och ting avslöjas med en rapidhastighet som nästan får en att tro att det är en obegåvad författare av Lisa Nilssontyp som skriver manuset, utan den begåvning som behövs för att skapa den minsta intrig. Plötsligt är han avslöjad, och eftersom killen är norrlänning så begåvas han av aftonpressen med epitetet JÄGAREN.
På detta sätt fängslar Stockholmsreportrarna övriga Sverige med en återupprepning av den gamla thrillern Jägarna, där Lassgård hamnar i ett creshendo av våld och byfåneism i en liten ort där uppe där alla dricker hembränt, misshandlar filipinskor, kör i fyllan samt tjyvjagar. I Kjell Sundvalls film sparas det minsann inte på ytterligheterna ifråga om att skapa en myt om hur folket uppe på tundran i fäderneslandet lever sina dagar.
Saken är bara den att Jägaren i detta fallet är gruvarbetare, men det slår inte så bra i Sydsverige. Känn bara på rubrikerna.

GRUVARBETAREN mördade Carolin!

JÄGAREN mördade Carolin!

Helt olika, men ändå lika,,,,,, ja för den som förstår innebörden i tabloidpressens förvanskning av tänket hos oss vanliga människor.
Vem minns inte obducenten? Hade någon brytt sig om en gatflicka som blivit styckad av BENSINSTATIONSBITRÄDET?

Måste ut en stund och svalka mig på bron. – 12 grader Celsius biter bra. Man är ganska snart i form för nya tankar.

Det finns inte en enda rasist i Sverige slår det mig när jag kommer in igen i den subtropiska hettan. Alla med ett fåtal undantag säger nedlåtande saker, och berättar hur invandringspolitiken egentligen borde se ut i ganska karska ordalag, men tillägger sedan omedelbart:
- Men jag är inte rasist!
Samma män eller kvinnor skrattar lite förläget, pekar mot den blonderade blondinen med Botoxläppar, långa nylonnakna ben med knähöga stövlar som går drygt halvvägs till den obefintliga kjolen, som sitter fastsnörd ett par decimeter under de formsydda pattarna av kontinental storlek.
- Kolla den där bimbade bruden! Hon har verkligen gått på skönhetsidealet.
Hade samma man eller för den delen kvinna stått i ett annat gathörn i samma stad och kollat in folklivet och sagt:
- Kolla in den där ständigt gravida fula hucklekärringen, hon har verkligen gått på det här med stenåldersreligion. Då är denne plötsligt rasist.
Det är samma kön som åberopas, olika klädda, men ändå lika om man betänker att det är två olika kulturer som det är frågan om, men likväl åberopas samma sak, nämligen utseendet. Saken är bara den att i det ena fallet är det helt OK att döma ut en inhemsking, men i det andra fallet är det som att kasta skit i glashus, som en berömd ishockeytränare en gång myntade i ett uttryck.
I dessa fall är det väl lika i allt. Vare sig det är en blondin eller en huckleförsedd muslimsk kvinna, kasta sten eller skit i glashuset.
Lika men olika, men ändå lika, eller hur?

I ett kåseri, eller i detta fallet Bastutankar i en motorcykeltidning bör man kanske hänge det sista exemplet som jag kommer att tänka på, åt just det, motorcykelsporten. Olika klubbar, men ändå lika kämpar på under olika men ändå lika förutsättningar.
Svenska BMW klubben har närmare 5000 medlemmar, mao. halva antalet jämfört med
H-DCS. Harleyklubben går in för detta med träffar vilket är en av hävd huvudsysselsättning. BMW klubben sysslar uppenbarligen i huvudsak med att köra mellan hemstaden och Venedig för att köpa en korv på torget och sedan åka hem igen.
I den senaste Entusiasten kan man gotta sig åt den Internationella träffen i Lidköping, där 2300 medlemmar hade det lustigt värre på Kronocampingen i centrala staden.
I Svenska BMW klubbens tidning kunde man häromsistens läsa om svårigheterna som styrelsen såg i sin kristallkula när det gällde var i friden man skulle förlägga sina årsmöten i framtiden. På det senaste fylldes en hel countryklubb i Skåne, då inte mindre är 250 av klubbens medlemmar dök upp. Styrelsen såg med förfäran framtiden ann.
Man kan ju som medlem i H-DCS skratta åt BMW klubbens problem. Saken är bara den att vi ju har samma problem. Det är inte längre bara att anordna en nationell träff för det lokala DO:t. Få kan nog förstå den organisation och det arbete som behövs för att idag anordna en Internationell träff. Stockholm har under en rad av år varit föremålet för förundersökningar av styrelsen för att få anordna en Internationell träff, saken är bara den att det helt enkelt inte går att finna en nog stor plats för detta evenemang.
Likadana problem, men ändå så olika.

Tror det blir en Indisk, lite eldig singlemalt av märket Amrut efter bastun. Det är inte så att en skotsk skulle vara sämre, dom är ändå ganska lika,,,,,,,,,,,,,, men ändå olika.
”Affe”
 

Haveri

Den är ju helt död, utropar frugan.
Inte ett liv. Stendöd. Kall. Mort subite. Plötslig död.
Jag står där och glor på liket. Den gick ju som en klocka förra veckan. Är det motorn? Det kan väl inte vara elektroniken. 25 år gammal ska den inte ha dagens ofattbara elektronik. Kan det bara vara en säkring? Chassit är ju lite slitet, men det ska det ju vara efter trogen användning, och chassit har ju aldrig mig veterligen gjort att hela maskinen gett upp.
Det är bara att lägga sig på rygg och starta mekandet. En tanke går genom huvudet att man egentligen i vår moderna värld bara skulle äga saker till den dag garantin går ut, för att sedan åka till stora marknadsplatsen och byta upp sig.
Ström finns, konstaterar jag. Inget fel på kretsarna heller och säkringen (det finns bara en på så gamla grejor) är hel. Det är uppenbarligen den förbannade elektroniken.
Fredagskvällen är förstörd.
Det blir ingen bastu denna vecka konstaterar jag. Bastuaggregatet som tjänat vår familj under dryga 20 år har gått till de sälla jaktmarkerna. Eldbegängelse eller jordfästning är frågan?
 Frågan får bero, eftersom vår gård börjar anta formen av en hushållsmaskinkyrkogård. Ute där på gården står den 18 år gamla tvättmaskinen, köksfläkten som plötsligt bara började gå på full fart, men som ändå knappt sög ut något alls. Två datorer som likt ett svart hål i universum sög åt sig all information som dom innehöll, och för all framtid bevarade dom i sina förstörda hårddiskar. Man ska göra säkerhetssparandet till en veckosyssla har jag vid det här laget lärt mig. Till samlingen därute på gården kan dessutom läggas ett antal bergsprängare, TV apparater samt en del annan elektronik av varierande slag, men dessa saker har ingen i familjen orkat bära ut. Vår granne, skrothandlaren börjar skicka undrande blickar över tomtgränsen. Han glor ivrigt på berget av återvinningsbart högvilt som samlas på gården. Han ser en uppenbarligen en potential i högen. Kanske han slipper importera en båtlast med sopor från Litauen. Allt verkar ju finnas på grannens gård. Troligtvis kommer dessutom högen snart att utökas med antingen en frys eller kyl, då endera av dessa livsnödvändigheter har börjat tjuta.
Vår värld håller på att braka samman.
- Så är det, säger alla vi känner.
- Ni har bott i huset i 20 år, va, säger dom och flinar.
Var sitter den fördömda klockan som säger åt alla dessa maskiner att lägga av efter 20 år?

Jag sitter på farstukvisten och beundrar den växande högen av skrot när ett streck tranor skrikande varnar polarna om sin förestående landning. Nedanför huset är det gammal sjöbotten, och tranor och svanar har sin GPS inställd sedan urminnes tider att just denna flygplats ska vi landa på. Väl där är delar av det stora gänget redan samlat, och man kråmar sig för varandra, visar upp lite nya tillbehör som man införskaffat sedan förra året från den senaste katalogen gällande fjädrar och landningsställ. Det tjafsas lite om platsen, då man landat där de redan anlända bestämt att de ska stå. När revirpratet är avklarat verkar man berätta lite anekdoter, troligtvis gamla och redan berättade för varandra, innan man försiktigt spanar in de nya brudarna i de två gängen. Ser man något som tilltalar en så tutar men en stund med signalhornet och flaxar ivrigt med lemmarna för att alla märken och pins ska synas för de försiktigt avvaktande brudarna ur den andra tidigare landade klubben.
 Svanarna en bit längre bort låter man vara ifred, ty de hör ju till ett annat gäng. Inte lika tuffa anses dom tydligen av tranorna. Mera busstuket över svanar troligen.
Touringflygare! Fy faan!
Sedan ska det käkas lite mask och testas lite torkat gräs + andra prylar som jorden ger dessa killar och tjejer. Trangia ingår inte i utrustningen, utan en varierande meny av uteslutande Sushi är den färdkost som står på programmet för dessa udda typer på väg till sitt årliga Super Rally. Tankning under ett par minuter, och sedan iväg efter det att den självutnämnde Road Captainen har skrikit och domderat under en stund av tydlig upphetsning att återigen få ”hitta the road”.
Helmet Laws Sucks verkar vara ett ledmotiv bland dessa tuffingar, ty alla drar iväg med vad som närmast ser ut som en fläskkotlettfrilla.
Tranorna med sina långgafflar drar iväg, medan touringfolket bidar sin tid. Dom vet ju att dom snart kommer ikapp.
”Affe”


Tankar på en bro

Att sitta inne i värmen i bastun är ju skönt, men att sitta på bron och eftersvettas anser jag vara ännu skönare. På något vis är det återbäringen efter den heta, och i en del fall, lite plågsamma upphettningen av den lekamen man blivit utrustad med. Tankarna slutar ju inte bara för att man kommer ut på bron, utan det blir faktiskt i en del fall en form av ”flusch” av tankar som rinner omkring, och i vissa fall är värda att i efterhand nedteckna.

Hur är det egentligen. Tror alla på detta som alla förståsigpåare påstår, detta med den globala uppvärmningen? Är det sant eller är det bara som jag tror, att det är en global politikerkomplott, och att det är en ny mjölkkossa skapad av makteliten mot medborgarna. I stort sett allt som går att beskatta har sedan tidigare beskattats, undantaget luft att andas. Idéerna verkade ha tagit slut, men så kommer en bra sommar, och vips är det en global uppvärmning. Att det regnade och var kallt som i arktis sommaren 2005 är det ingen som kommer ihåg. I stället har politikerna (ingen nämnd, ingen glömd) hittat ett utmärkt sätt att hitta på alla möjliga nya skatter och miljöavgifter.
Man eldar i ett U-land ned en regnskog stor som Sverige, och under tiden funderar man på allvar att förbjuda Svensson att elda för värmens skull med ved. Det pratas om ett förbud att tvätta bilen hemma. Bra, men hur blir det med motorcykeln? Inte faan vill jag sitta på mc:n medan den miljövänliga borsten skrubbar mig och hojjen på den miljövänliga bensinstationen.
Politikerna säger ju apropå den dyra el som vi svenskar fått, att det är ju bara en EU anpassning. Att greken inte har lika kallt som oss på vintern har inte med saken att göra, vi ska betala lika mycket för strömmen som dom. Men då är det väl bara en EU anpassning om vi flyttar upp den grekiska värmen till Sverige, eller? Under 2:dra världskriget var vintrarna ruskigt kalla. Temperaturer på – 30C var legio, men hördes det prat om en ny istid? Under den senaste istiden var till och med delar av Mexico täckta av det i vissa fall 3 kilometer tjocka istäcket. Sedan dess har isen stadigt smält, men när det hela började smälta för en si så där 10000 år sedan, ska ingen komma och påstå att det var förorenande människors fel att så skedde. Att det sedan bara går fortare och fortare för isen att smälta ju mindre av den varan det finns, är för mig bara en ren och skär utveckling som ter sig riktig i mina ögon. Konstigt vore det ju om det bildades mer is ju mindre av varan det fanns.
Vad jag vill mena är att varmt och kallt har alltid kommit i cykler. Istid har följts av varmare klimat, det är inget konstigt med det, men efter en varm sommar, då kommer kvällspressen med söta bilder på isbjörnsungar som inte har någon is att ligga på.
Jamen, dom får väl flytta då. Det fick norrlänningarna på 60-talet, flytta dit det fanns jobb, alltså. Pingviner orkar jag bara inte tänka på. Skulle dom svettas ihjäl, dom som bott i Sydafrika före Boerna var påtänkta som folkslag. Tjena!
De enda politikersläkte som inte gått på pratet är amerikanarna, och Bush vet ju vad han gör, eller….
Kyotoavtal, bah!
Den enda som kommer att svettas ihjäl är nog jag själv, när jag hetsar upp mig med dessa tankar.
Jag behöver en bira. Strax tillbaka.

Tänker på den senaste mc semestern, som var den första att styras av högre makter. Reskamraten, tillika nuvarande presidenten i H-DCS hade för ändamålet utrustats med en sådan där ny makkapär som går under namnet GPS, eller Global Positioning System som det egentligen heter. Mojjen är ju helt obetalbar i vissa avseenden, men dum som bara en gizmo kan vara, när den behagar. Eller är det användaren som är dum?
Det tål att utredas nu när man återvänt in i bastun igen.
Att köra efter vägkarta är det gamla sättet som väl alla provat på. På senare år har jag kört efter datautdrag från viamichelin.com, ett sätt som i och för sig är bra, men om man då vill avvika från rutten, ett sätt som genast skapar problem. Att ha datan på tanken är väl bara Harry Boy förunnat än så länge, men då har vi ju då istället denna magiska apparat att tillgå, dvs. om man tycker att de 8 lakan den kostar är värd tricket.
För ett trick att använda den kan det vara, visade det sig.
Det samlade gänget på Super Rallyt i Holland ville åka och handla mat i den närbelägna staden Appeldorn. Affärscentrum inprogrammerades, och gänget brummade glatt iväg, för att snart hamna i en stadsdel tillhörande Al Kaida. Etnisk mångfald är ju kul, men som i detta fallet etnisk enfald är inte ball, speciellt inte i utlandet, där man ju inte ens kan be om nåd på rätt språk. Gizmon hade med stor sannolikhet skickat gänget rakt in i döden om samma programmering gjorts i exempelvis Sao Paolo.
Jag säger därmed inte att en vanlig karta eller någon annan form av utdrag hade varit bättre i detta fallet, men när nu en dylik moj fungerar så bra som den ju faktiskt gör, så börjar man ju till slut lita på den i en sådan utsträckning att man nog likt hönan följer spåret av frön över stupbranten. Utan apparat hade man med största sannolikhet frågat först, och kört sedan, men inte till detta affärscentra.
Apparaten är i vilket fall bra, om man tänker på den ovanstående miljön, då ju antalet felkörningar minskar till ett minimum. Sedan kan ju förståss diskuteras om det är bra för miljön att ägaren av GPS:en blir robbad och eventuellt ihjälslagen i den förort den sänt innehavaren till.
Utan tvekan ligger den högt på önskelistan inför tomtens nästa besök, men man önskar ju att den utrustades med exempelvis variabler som gav programmeraren rätten att bestämma hur spännande färden eller slutmålet ska vara.
Skalan vardagstrist, lagom fredagspåkvällenhelgspännande, eller dödslängtan kanske borde övervägas av tillverkarna av mjukvaran.
Så var återigen en bastu avklarad. Undrar hur många till man kommer att få uppleva, innan regeringen inser att bastu faktiskt bidrar till den sk. globala uppvärmningen. Varje gång man vädrar den så släpper man ju ut varmluft, och det kan ju inte gå omärkt förbi, utan borde på ett eller annat sätt beskattas.
Eller hur?


Utvik

Skitsommar!
Två veckor med tropiksommar, men då jobbade man ju som vanligt. När så äntligen semestern började blev det snabbt monsuntid samt sorg i familjen. Sorgen var väntad, men det är ju aldrig så att man tycker det är kul när nära och kära går bort.
I vilket fall, bastusäsong har det varit hela sommaren. Någon gång under sommaren i den härliga bastuvärmen tänkte jag till om detta med nutidsmänniskan och dennes integritet.
Finns den?
Jag menar bara, här kan man sitta i bussen på väg till jobbet, när snubben bakom mig klockan 7 på morgonen utropar med sin norrländska brytning och tordönstämman som under älgjakt i 43 år blivit väl utvecklad:
- Tjäna Roffe, fikk du knulla hon där Lissen igår, eller vart de morsan hennes såm vanligt, Ha. Ha, Ha.
Snubben sitter där och berättar för hela bussen, dessutom utan att rodna om polarens samliv. Han gör detta med en sladd från mobilen som går upp i ena örat. Detta leder uppenbarligen in i den lobotomerade delen av det som tidigare var hans hjärna. Bara för ett par år sedan pratade killar om dessa ämnen, men oftast lite mer lågmälda, i bastun eller omklädningsrummet på jobbet eller i idrottshallen. Ville man jävlas, gapade man ut budskapet offentligt, men då åkte man oftast på en rak höger.
När jag skolade om mig från byggjobbare till sjukskötare innefattade det att arbeta på psyket. Där hade man spärrat in killar och tjejer som gick omkring på stadens gator och pratade högljutt. Idag pratar alla som har en sladd till örat högljutt om både älskarinnor, älskare samt allehanda andra ting som kan vara intressanta för den publik som lyssnar, en publik som egentligen kanske inte vill lyssna för att man innerst inne tycker att gapandet är för jävligt pinsamt.
Jag log ofta tidigare för mig själv när man landade på flygplatserna runt om i Sverige. En kakafoni av ”jagharslagitpåminnyatelefonenljud” ljöd, så fort plinget ljudit i kabinen att det var OK att ta av sig säkerhetsbältet. Sedan gick dessa varelser framåt utan att släppa blicken en sekund från mobilen som till deras uppenbara besvikelse inte visade några meddelanden eller ens ringde. Det var som om det behövdes en GPS som ledde dessa zombies mot utgången på flygplatsbyggnaden.
Nu ska det uppenbarligen glos på mobilen igen, men denna gång för att man inte klarar av att föra en konversation utan att behöva ha nunan av den man pratar med framför sig på den lilla 26miljonerpixelskärmen gjord i Korea nord eller syd. Det är knappt att man här i värmen vågar tänka tanken att det egentligen borde finnas en luktkomponent i telefonen, så att man kunde ha den stickande odören av den andres andedräkt i fejset när samtalet avhålls. Då kunde man ju bevisa direkt att det antagligen var en jävla fest igår, eller att beläggningen på tungan faktiskt är en könssjukdom, införskaffad efter vänslandet med Lissens morsa. Då kunde man ha luktsamtal istället för att skrika ut budskapet till omgivningen
Dags att svalka ner sig. Ölen är slut och tankarna behöver kylas ner.

Ny öl, nya tankar.

Undrar när han eller hon dyker upp i gästboken? Kanske borde vi ha en speciell länk på hemsidan? Vem ska bli först?
OK, vad är det som rör sig i min överhettade hjärna?
Jo, det faktum att en massa journalister blivit beordrade att låsa in sig och sitta därinne i sin lilla skrubb och blogga. Denna den nya tidens utvik. Ingen tanke är för liten för att skriva ned och uppta läsarens tid med. Man ska ömsom smöra med sin publik, ömsom spy ur sig otidigheter om allt och alla. Bloggandet får ”Lonerider”, ”Elaka Arne” och ”Linus i Lingonlandet” eller var det något annat bärplockarland, att se ut som töntiga helgsnillen. Är man en riktig karl, flata på Aftonbladet, eller varför inte en presumtiv riksdagskandidat i FI partiet, då ska man blogga, och man ska blogga om allt det privata som man bara kan komma på.
- Välkommen in i mitt liv, kära läsare.
Att besöka ett tomt kylskåp, det är jätteute. Mona Sahlins kontokort är så ute att det ser ut som något man har hittat under en utgrävning av Birka. Nej, det är blogga som gäller.
Nå, vart vill den här filosofen i sin sauna komma, undrar den kära läsaren månne?
Jo, ska det egentligen behöva vara så att alla människor behöver vika ut sig? Jag menar då inte i bara mässingen. Utan det faktum att är man inte en halvkändis från Big B, Robinson eller något annat suspekt hotell, då måste man till varje pris vika ut sig verbalt, antingen via sin mobil genom att skrika i den så att alla som råkar vara på torget i staden hör, eller via nätet eller den stora eller lilla tidningen som finns nationellt eller på orten.
Jamen, du bloggar ju själv, ditt nöt, tänker en del.
Visst, men då och då på Tisdagsträffens hemsida är väl OK, eller……………………..


Kodad hjälm

Efter en djävla sommar, där egentligen Super Rallyt var den enda ljusglimten sett ur egen synvinkel, känns det inte helt fel att ta på sig hjälmen, och meditera en liten stund.

Jag kommer att tänka på en sak jag hörde häromdagen i någon av alla dessa TV -kanaler som burken är begåvad med nuförtiden. Det var en sådan där ”wisserbesser” som påstod att det egentligen inte var konstigt att folk springer in i väggen . Med Internets hjälp, TV:s otaliga kanaler, mera krävande jobb, allt arbete som krävs för att ha dyrare prylar än grannen etc. så ska nutidsmänniskan enligt ”besserwissern” ta emot mera intryck under en vecka, än en stenåldersmänniska mottog under hela sitt liv. Snacka om att bombardera dumhuvudet. Sedan kan man ju fundera hur ”messersmitten” kan veta detta, då det ju måste vara ganska svårt att få tag på en livs levande medlem av familjen Hedenhös och testa påståendet på. Som vanligt en massa lösa antaganden från någon Nisse iförd fluga, och inte slips som en riktig ”biker”.

 Annat är det här, inne i hjälmen. Tankar, men välgrundade sådana står ständigt på menyn.

Hade ju en bleking på besök här för ett tag sedan. Vi kröp in i bastun och satt där på typiskt norrländskt maner en stund (läs tysta). Efter ett par minuter fnissar plötsligt killen från blekinge till och säger på sin oefterhärmliga dialekt.

- De ei tami faan sant. Tankarna börjar flyga härinne.

Jag personligen funderar om det inte är annat som får folk att springa in i väggen. Jag menar bara. Måndag morgon, första arbetsdagen på veckan, såvida man inte har haft jour.

Jag har bestämt mig för att cykla på jobbet för att bearbeta det förhatliga fläsket som börjat ta över herraväldet över midjan. Koden till cykellåset till att börja med? Det är min flickas cykellås, så koden måste jag ständigt och jämt fråga om. Väl på jobbet är det så koden till entren. Den ändras med jämna mellanrum, så hur fasen var det den här gången. I värsta fall får man stå där som ett fån, och vänta på att någon annan kollega kommer, och som dessutom kan koden. Väl inne ska det så kodas för att stämpla in. Koden till datorn ändrades i förra veckan. Tack gode gud att koden till det andra fönstret som vi arbetar i aldrig behöver ändras. Efter fem år börjar den inknappningen sitta ganska fint.

 På lunchen har jag bestämt mig för att skippa Lassarangens mat, då jag känner att koden till Landstingets matkort inte riktigt sitter. Det är få saker som är så genanta som att stå där längst fram med matbrickan, ha en tio meter lång kö bakom sig, och ha glömt koden. Det känns som att en kebab hos den stora tanten i den lilla grillkiosken på torget skulle sitta fint. Koden till minutenkortet blir plötsligt suddig i hjärnbarken. Efter två försök hittar jag rätt och kebaben är i hamn. Kanske jag skulle slå på mobilen. Någon klubbmedlem i nöd kan ju ringa. Men vad faan va pinkoden?   Kommer på att lite frukt skulle sitta fint till eftermiddagen på arbetet, men kommer jag att komma ihåg koden till ICA kortet?

Väl på jobbet är det dags att öppna webmailen för första gången. Den har jag öppnat så många gånger att den koden kommer jag att rabbla utantill på den geriatriska kliniken, när jag sitter inlåst där om ett par år.

Mitt på dagen kommer det en tant som har ont i benet. Det är dags att ta sig in i den låsta och kodade medicinvagnen. För att alla inte ska glömma koden till låset har vi gemensamt på röntgenkliniken kommit överens om att bara vrida den översta siffran ett hack, ty annars torde alla tanter med onda ben få fortsätta att ha värken.

 Arbetsdagen tar slut. Kodhelvetet till cykellåset har jag glömt. Jag måste ringa lillflickan, men så var det ju det här med pinkoden till mobilen igen, ty mobil får man fortfarande inte ha på inne på hospitalet. Bäst vore naturligtvis att ha den på från det att den köptes, tills det är dags att slänga den.

 Väl hemma så är av någon märklig anledning inte min nya Harley stöldkodad. Jag hade självbevarelsedrift nog att säga nej tack till inkoppling av stöldskyddet, dock ska förtäljas att det behövdes en hel del övertalning av Kjellström för att få mig att avstå. Däremot så ska ju garaget avkodas innan man inträder. Men på bensinmacken är det färdigt igen. Koden till bensinkortet.

 Kommer på att jag inte stämplade ut från jobbet. Kodar mig in för att koda mig ut. Det sista jag gör innan jag ska nannas och rapas är att koda in mig på datorn här hemma. Kod har visat sig vara nödvändig, ty annars är de mänskliga hormonerna, dvs. 13 och 16 åringarna som färdas mellan kylskåpet och datorn fort inne och tittar på dyra sidor på Internet.

 Kan i förbifarten nämna att koden till resväskor, fyra hänglås samt koden till min gamla morsas ytterdörr har jag glömt, så väskor och lås är nog bara att slänga, och morsan hon är ohjälpligt inlåst efter det att hon brutit lårbenshalsen. Morsan glömmer dessutom ständigt koden till sin mobil, så hon lär nog bli liggandes där på golvet och självdö.

 Verkar mitt liv svårt? Hur är det med ditt? Har du samma kod till alla koder?

 Varför kan ingen i detta kodsamhälle komma på den nya koden till Boxer, så att man kan börja titta på TVgratis igen? Varför ska alla roliga kanaler vara kodade?

Jag tror egentligen att Knut Dreyer insåg att han hade hoppat i galen tunna på Super Rallyt i Ljungbyhed (jag menar då med den massiva polisinsatsen), redan efter ett par timmar. Saken var bara den att han hade glömt koden till att avblåsa hela insatsen

 Tankarna flyger i huvudet med en hjälm på, men så behövs ju ingen kod för att sätta på sig den.

 Det är nog inte medias fel att folk springer in i väggen allt som oftast, det är kodernas fel.

”Affe”


Pittens rike
 
Observera att alla personer i denna skröna är synnerligen påhittade, och att eventuella likheter med nu levande eller döda personer är av synnerligen oturlig karaktär som författaren inte kan lastas för. Mao. allt är som det sägs ren och skär fiction och har förmodligen förhoppningsvis aldrig hänt.
 
Skellefteå hajt egentligen Staaan. Alla Skeletbor, vors i hajle värlta dem än bo kalla Skellefteå för Staaan. Dessutom ska he uttalas gening näsa när du säj he, se he val nalta nasalt.
I Staaan ha ve all dajla. Ve hava Skelleftesjukan, en massa porfyri, onga som jer smågåvu, men dem finnes ju meste överallt nu för tid`n, åsså hava ve dem som ve kalla för orginal.
Mest känd vor no ein som ve kalla för LillHermelin. Han var känd långt utanför Staaan. Han var faktiskt se känd att folk på fullt allvar etter de att han dödde, prata om att man bord ha ein staty uta karl`n nere i stassparken. Där kunn han ju stå å piss eller göra nåt sånt där som statyer vanligtvis gör. Eller så kunn hann ju var ein tokke där modärn staty som prata, å då kunn ju n`Hermelin säj ”Håll käftn” åt alla som passere, för han skrejje nämligen de åt alla mens han levd. Hann hadd inge hov, n`Hermelin, då han till å me skrejje åt efterträdare till hans post, såmm BurkKnut å StenåGeårg.
Kanske he vor på grunn av oppinjona som he blev som he blev. Int faan blev he nån staty uta n`Hermelin int. Kommungubba å tjelinga i Staaan ha allri tykkt om att foltje ha tykkt nanting, så he jer ju klart att dem gatt va tjvärsöver å skaff se ein staty uta nånn anne. He säj se ju sjölt att he gatt bli så ve ein gammal raggarkung som kommunhövding.
 
När ja väkst upp i Staaan å var en fjorton cirka, då gikk ve oppa UG. På UG vor alla anpassade å missanpassade å försökt kåmma se in lätt mellanölsstinkande. He var på den tiden man skull ”Mäjka lav, å int var” å de försökt vi leva upp dell gening att hinka mellis å gå på UG å lyssna på Biich Båjs å spela stenhårda mot jänter`n. He vor oppa UG som min bekantskapskrets vorte större genom att ja träffe n`Spitt.
Spitt vor ein odåga som hadd voxe opp utanför Staaan, ji tro he vor oppa Brännan, men likväl hadd`n vorte fullständigt sjövild. Nan mar oberäknelig person tro ja allri ja ha träffe varken förr eller senare. N`Spitt kunn från ena sekund`n dell den andre förvandles från kompis dell presumtiv lieman utan att eins blinka ve högeröga. Allt hadd ju förståss å göra ve antale Till mellis ve enbärsmak i redan då miljövänlig Rigello plastförpackning som Spitt`n hann dra i se under kväll`n.
Nå, undrar nog vän av ordnung, som finnen säger, varför hajte en Spitt? De lustiga me de är väl att ingen, int ens han sjöl hadd nan bra förklaring. Kanske kåmm en lit`n vink ett par år senare, då hans lillebrorsa dök upp på scena, för han lillpajken kalla dom följdriktigt för LillSpitt, å han var int ein nanosekund pålitligare att ha a göra ve änn StorSpitt`n. Båda tjvå utmärkt se som stora inhallatörer av båd lustiga gasgivande limsorta som Tills olika plastförpackade berusningsmedel.
Många av Staaans unga personligheter ha Till och Three Town å tacka för tidig pension eller förpassneng ner dell Fjollstaan ve Mälar`n, där de var helt annra sorter i åmlopp än Staaans oskyldiga sortiment som oftast hadd vorte inhandlat på det beryktade Lilla Systemet på Åsgatan å såm ägdes uta konditor`n MacPersson.
He gick ju såm he gick ve Spittarna. Mens di ader borta UG försökt att lungern ner se, öka Spittarna bara takten. He blev torje på heltid, för n`Glino, eller sjufingertattar`n som han meste kallades utå vanligt fålk, vägra konstant att släpp in nån på UG som lukte anne än vanlig tandsten borta käft`n.
Etter provspelning i juniorlage, så blev Spittarna snabbt me i A-lage som ordinarie. He innebar blann anne att n`Hermelin hadd tjvå nya att skrej ”Håll käft`n” dell.
Jasi sa`n, å se sa`n int maar den dan.
StorSpitt`n hadd större vyer än Skelet, så he dröjd int laang innan han flytte ner dell Fjollstaaan för å pissa in nya revir. Meste av pisslukt`n kring om Sergels hadd no n`Spitt å hans nya kåm-pisa ordne dit på den tid`n. Hur låstelitt he än kan vare, så tykkt sheriffen i Fjollstaaan liik lite om Spitt`ns härjninga som länsman i Staaan gjord, se he dröjd int lääng innan he vor dags för fängslehuse å påbyggnadsutbildning tro ja dem kalle he för.
Spitt`n tykkt då likväl int om fänglsehuse, se då han vorte utsläppt bar he iväg norrut igen mot hemStaaan. Åm he vor för å Spitt`n hadd kåmme hem igen, eller för att Skellefteå AIK hadd tajje SM guld i ishockey såm torrje vor fullt av folltje, he vet ingen än i denna dag, men ett himmelens skrålande å supande vor he. Int ens Spitt å n`LillSpitt vor fullast, utan he vor ein uta spelarna, som skull urinera ve ein mellanlandning i byhålan Umä, å vorte kvar i denna gudsförgätna håla mens di ader åkt vidare ve supnenga å SM bukkla. Värre öde kann no int en skelletbo drabbes av.
Nesan av att int va fullast tog nu bröderna igen ve råge. He vart bara värre å värre, dell Lill`n till slut stupa på sin post.
OrginalSpittn han gick då sta å vorte ordförande för Länkarna, å de sägs att han var likt Mao Tse Tung orubblig på sin post.
Ja se gå de till i Staaan där ja är oppvoxen å där ja bo.
Me den här skrönan som bakgrund jer he ju int unnerlit att Raggarkungen å dåm andra fallskärmsjägarna till slut besluta se för åm å resa ein staty, ein jättepitt, mitt på det torrj, där Spittbröderna så nesligt blev omkörda på mållinjen av en aspackad håkkyspelar som trots allt inte bara tillhörde A-laget, utan åsså landslage, men de visst ju int de stackars Spittarna om.
Hadd dom bar vetta åm att dåm söp mot proffs ha nog Lill`n levd än idag, å sutte under en korkek i stassparken å suppe.
"Affe"


Staten vs ”Affe”
                           
                                STATEN FÖRSTÖR EN HELG

Det hela var nästan för bra för att vara sant. Vi, dvs. jag och min livskamrat Gun hade bevistat H-DCS 35 årsjubileum i Mora, med en helg fylld med förnöjsamheter, samt inte minst gott väder. Till och med på hemresedagen var det fint. Vi skulle färdas den moderat långa vägen från Mora till Boviken, vilket innebar 78 mil. Detta är ju en ganska enkel sak på en Ultra, men bra väder underlättar ju. Allt gick nu så bra som det bara kunde, tills vi hade 10 mil kvar. Vi passerade ett backkrön med svagt svängande kurva i högerled med en bil framför, och en bil bakom oss. Man kan säga att vi följde trafikrytmen, vilken borde vara ca: 90 Km/h. Sträckan mellan Skellefteå och Umeå är dessutom synnerligen viktig att försöka hålla sig inom lagens råmärken, då den troligen är Sveriges mest övervakade sträcka. Polisskolan i Umeå, ca: 30 fartkameror, trafipaxbilar samt ideliga lasermätningar gör livet surt för den snabbe motoristen.
När vi nu närmade oss svackan efter krönet ser jag en i slimegrön väst springande polisman, löpa över E4:an. Han gör det berömda forntyska tecknet med högerarmen som betyder att vi ska stanna. De två bilarna samt vår mc stannar, men Kling har tidigt bestämt sig, och skriker medan han pekar med hela handen i vår riktning.
-Det är han vi ska ha. Släpp bilarna, vrålar han till Klang, som nu uppenbarat sig.
Observera att alla namn i denna annars sanna skröna är fingerade, förutom mitt och min sambos.
Efter en del dividerande, där jag bl.a. muntligt fick lova Kling att inte smita, skulle jag få köra ur den livsfarliga situationen som dessa hjältar hade försatt oss i. E4:an på detta ställe är synnerligen smal, och saknar vägren utanför de vita sidomarkeringarna, så när timmer och andra långtradare började susa förbi på en meters avstånd i 90 km/h kändes situationen allt mer än säker. The Keystone cops hade sin bas säkert till i motsatt färdriktning i en P- ficka. Som den rättskaffens man jag ju är, smet jag inte, utan åkte sakta över till P- fickan och parkerade. Klang (aspirant) var nu väldigt upphetsad och ville bestämt förevisa den bild i lasergeväret där jag påstods vara förevigad. Jag ignorerade honom, irriterad som jag var, och glodde istället hätskt mot Kling (också aspirant), som ju hade försatt oss i den livsfarliga situationen på den andra sidan vägen. Han hade nu med det varande befälet på platsen, (vi kallar honom för Revär), gett sig i kast med att syna min enligt Revär, synnerligen olagliga skylt.
-Den här skylten är ju olaglig, skriker Revär åt min riktning.
         Som om jag inte visste det. Jag har ju själv beställt den på Internet, så nog faan
visste jag väl det, utan att han behövde upplysa mig om detta faktum.
Gnället om skylten fortsatte, med ett kort avbrott för ett konfererande med Klang om vilken hastighet som jag förmodats färdas i. Jag började kort fundera hur man kunde mäta på mig som ju låg bakom en bil, men revär var snart klar, och beordrade mig mot högkvarteret, dvs. den målade Saaben som stod parkerad med motorn igång längst ned på P fickan.
Varför står den och går i sommarvärmen, undrade jag? Är det inte ett miljöbrott?
-Erkänner du fortkörningen, undrade Revär, sedan vi satt oss i bilen? Du har överskridit hastighetsbegränsningen, sade han. Dessutom har du en olaglig registreringsskylt!
-Du behöver inte tjata på mig om skylten, sade jag. Jag vet att den är olaglig, så du behöver inte upprepa detta faktum. Upplys mig istället hur ni kan mäta på mig när jag ligger bakom en bil. Jag skriver inte under några böter, sade jag sturskt.
-Du ska faan inte mästra mig, skriker Revär. Regskylten ser jag allvarligt på. Det är ren och skär förfalskning. Dessutom vet du hur det går. Det går till tings, och där blir du fälld.
Jag tittade demonstrativt ut genom sidorutan. Revär upphörde att existera för mig.
-Du ser straffskalan här, försökte han. Den börjar på nittifem……..
      Ok, jag ser mellan fingrarna med skylten, om du skriver under för
      fortkörningen, mutade han.
 -    Ta hit skiten då, sade jag, jag vill hem.
Revär flinade, och detsamma gjorde jag, åtminstone invärtes, då det syntes som en god affär att bli av med böterna för skylten. 1200:- är väl OK till och med för en sjukskötare som jobbar åt landstinget, men blir det mer börjar det lätt kännas. Jag skrev under.
-Du har 1 månad på dig att betala. Snygg hoj förresten, lismade han.
Jag gav Revär en blick värdig en överkörd groda. Förstöra en helg sådär. Fy faan.

                                                                   EN VECKA SENARE

Ett rekommenderat brev ska hämtas!
Va i innersta glödheta. Jag är ju inte krigsplacerad längre?!?
Med viss bävan hämtar man ju av hävd ut dylika brev. Dessutom ska man göra det på en ICA butik ute i periferin.
Ska nu även denna vecka förstöras av statsmakterna, undrade jag, där jag stod i kön, vid den manuella köttförsäljningen. Blir det här ICAÅke och hans gelikar ska sälja piller också i en nära framtid.
-Alvedon med lite grönmögel på, kanske, säger den flinande delikatessförsäljaren.
Jag rycks ur min dröm, när den finnige postochkonservuppackaren jölmar med pubertetsröst att jag ska skriva under här och här och där för att få ut helvetesbrevet, innehållande en voucher för boende i tält med fria kliande kläder under 2 veckor i Tornedalen, med gratis käk under fältmässiga förhållanden, samt rännskitar av det enda egentligen ätliga, dvs. chokladkakorna av märket Cloetta, men med tre kronor instämplat på den trista gallgula förpackningen.
Jag skriver under, och gör pinan kort genom att riva upp kuvertet. Inuti ligger ett dokument avsänt av Polismyndigheten i Västerbottens län.
Ungefär följande står att läsa på dokumentet.
”Om polisman på ordningsbot har glömt eller förbisett att fylla i denna på rätt sätt, har polisman rätt att begära rättning. I detta fall har polisman förbisett att fylla i markeringen som avser den lagliga hastigheten på sträckan (90 km/h) samt den hastighet Asplund färdats i (107km/h). Vi ber Asplund skriva under rättningen för att föreläggandet kan vinna laga kraft”.
Undertecknat K Revär.
En kopia på den felaktigt ifyllda ordningsboten finns också med. Mycket riktigt har han i sin iver att sätta dit mig glömt det viktigaste.
Vad i friden ska jag göra? Ska jag bara fylla i och låta lagen ha sin gång, eller…
Jag beslutar mig för att ringa den gamla MC snuten Peder Kulle i plattlandet.
Peder som är en hyvens man, småskrattar och tycker att skriva under det där, det vore väl ändå ganska galet. Gör lite så, också lite så, säger han. Hör av dig om hur det går.
Jag tackar för konsultationen, och skrider genast till verket.
I ett brev till Polismyndigheten i Västerbotten skriver jag som följer:

 Den hastighet som nämns är en hastighet som jag inte kommer ihåg nämndes vid tillfället. Den hastighetsöverträdelse som då nämndes var vad jag kommer ihåg 5 km/h över den tillåtna. Jag ifrågasatte mätningen redan på plats, då allt verkade vara gjort under stor stress, samt utfört i den motsatta riktningen mot vilken polispatrullen stod vid tillfället. Detta medförde bl.a. att den stoppande polismannen rusade på ett till synes livsfarligt sätt över vägbanan och ställde på så sätt till med stor oreda i trafiken, både vad gäller norr som södergående trafik.
 Vidare undrar jag i efterhand hur man kunde stoppa just mig, när jag låg som det andra fordonet i en kö av tre med mycket korta avstånd mellan fordonen.
 Måste som slutkläm få ifrågasätta om man från polisens sida kan utföra dessa mätningar på ett riktigt sätt, då man uppenbarligen inte kan ifylla sina papper på ett adekvat sätt.

Mvh. Anders A

                                                                        REVÄR RINGER

Mobilen ringer plötsligt. Jag råkar vara hemma på dagen då jag då och då arbetar jour. Troligtvis någon som undrar om HOG har samarbete med Bilsport & Mc eller om HOG har ett samarbete med H-DCS, eller………….
Jag innehar ju infotjänsten åt H-DCS, så man får ju höra ett och annat.
Nu är det inte H-DCS det handlar om, utan det är Revär som med hög röst deklarerar.
-Vad faan menar du med detta? Är du faan i mig dum eller……
Är du så jävla korkad att du tror att du ska komma undan, din lilla….
-Nämen nu gör du mig lycklig, Revär, säger jag. Allt det du säger har jag spelat
in. 
Revär blir tyst för ett par sekunder, och jag hör honom svälja. Utan att fråga om
         jag menar allvar säger han:     
-Hur som haver är det ingen som blir imponerad av ditt skrivande. (Det verkar som om någon skrattat ut honom). Du måste betala in bötesbeloppet ändå.
Tycker sedan åklagaren mot förmodan att du har rätt, får du pengarna åter.
-Jag har ingenting emot dig personligen, säger jag, det är bara det att gör jag en
tabbe lika stor som din på mitt jobb, då får jag ordentligt faan för den, så nu
               tycker jag att du ska få åtminstone lite faan.
      Det är tyst i luren. Jag inser att han lyssnar, men han verkar inte förstå. Jag
      trycker på röd lur, dvs. jag lägger på, samtidigt som jag undrar var detta ska
      sluta. Strida mot staten har jag aldrig pysslat med tidigare. Tänk om jag blir
      som den där som hamnade på en fyr, eller FIB affären. Jag ryser.
      Två veckor senare betalar jag in 1200:-

                                                               27 januari

Slutligt beslut, står det på brevet jag fått av åklagare Dajmsson.
Det kan inte bevisas att Asplund färdats bla, bla, bla. Förväxlingsrisk bla, bla.
Pengarna återbetalas.
Jag tror inte det är sant. Jag har vunnit mot staten.
Yiiiihaaaaa.
Jag ringer triumferande till förutvarande MC polis Kulle. Han verkar lite mera avmätt, men gratulerar. Kanske det tog lite ont i hans gamla snutsjäl i alla fall, tänker jag.

                                                              31 januari

1200.- finns på mitt konto.

                                                              1 februari

Återigen befinner jag mig hemma dagtid, då mobilen ringer.
-Är det Asplund jag pratar med. Mitt namn är poliskommisarie Günter Burk,    och jag skulle vilja hålla ett telefonförhör med dig, angående den fortkörning du gjorde den 14.e augusti 2005.
-Vilken jävla fortkörning, brusar jag upp. Jag är ju för ända in i h-vete friad från den där parodin, skriker jag i luren. (Samtidigt börjar jag undra om det är Hassan som har återupptagit sina busringningar).
-Nu ska du inte bli arg på mig, säger Burk, ty jag är bara en betjänt som springer åklagare Dajmssons ärenden. Eller vi kanske ska dra ett streck över det hela genom att du erkänner nu och direkt, så slipper både du och jag den här parodin. Dajmsson har som du förstår återupptagit ärendet.
-Nehedu, gubbe. Du kan dra igång ditt j-la telefonförhör, ty här görs inge medgivanden utan tortyr, säger jag.
Burk skrattar lite försiktigt och harklar sig, men förklarar hur det hela går till, samt att jag i sinom tid kommer att få en utskrift på förhöret. Det kommer dock att ta lite tid, då man har mycket att göra, förklarar han.
Tror jag det, när man ska hålla på med dylikt trams, är min direkta tanke.
Telefonförhöret går som en dans, men det är inte utan att man börjar fundera på vad man gett sig in i. Det kommer nog att sluta med att man bor på en fyr i alla fall.

                                                             13 februari

Återigen dimper ett rekommenderat brev ner. Detta kommer att kosta staten skjortan, tänker jag, när jag åter kvitterar ut brevet på ICA. Denna gång av en acneförsedd tuggummituggande tjej som slutat skolan i förtid, och jobbar där bara för att det finns ett av ICA handlaren föraktat bidrag, som gör att hon kan arbeta där utan att det kostar ICA handlaren något. Konstig värld vi lever i, tänker jag när jag inser att ICA handlaren i september kommer att rösta så att han måste betala för tuggummituggerskan, baföatt han hatar bidrag. Ja, ja.
Efter att ha ögnat igenom telefonförhöret, så ska man tillägga något, har herr Burk skrivit, dvs. om man har något att tillägga.
Givetvis har jag det, och tillägger:

Vill till det tidigare telefonförhöret tillägga följande.
Sedan jag fått tillåtelse att flytta min mc ur den både av mig samt min sambo sedda livsfarliga situationen som vi befann oss i efter stoppandet, anmärkte den som verkade föra befälet på platsen på min registreringsskylt. Han ansåg den tydligen som olaglig, och pratade mer om den än den påstådda fartöverträdelsen.
Som jag tidigare har uppgivit var hela situationen synnerligen stressande. På frågan från befälet om jag tänkte erkänna den påstådda överträdelsen, svarade jag först nekande. Jag kunde för mitt liv inte begripa hur man kunnat mäta mig i en tät rad av tre fordon med samma hastighet, när jag dessutom var nummer 2 i den raden. När befälet såg min tvekan, erbjöd han mig en muta, genom att säga sig stryka böterna för registreringsskylten. Då det syntes som en för tillfället bra affär, såg jag det lämpliga i att då erkänna ordningsboten, något som jag senare som bekant ångrar och bestrider.
Jag anser och kräver dessutom att ett besök på platsen för det påstådda brottet borde göras innan det förs vidare, för att utreda om det över huvud taget är möjligt att göra den mätning som Klang anser sig ha gjort.

De tre nedersta meningarna visar det sig kommer att ställa till stor oreda samt stor fördyring i en redan dyr och farsfylld utredning.

                                                               16 mars

Återigen står jag på ICA butiken för att kvittera ut ett rekommenderat brev. Vad kommer detta i slutändan att kosta skattebetalarna, undrar den rättskaffens killen som dragits in i en utredning av rena statsrådmordklassen. Undrar om det inte hade varit lika bra att betala de där 1200.- i alla fall, om inte annat för rikets finansers skull.
När jag senare river upp det denna gång lite tjockare brev som inspektör Burk skickat, så visar det sig att han fått termos med varm choklad, mackor av hyfsad klass, samt de övriga attiraljer som kan göra en dag ute vid platsen för det påstådda brottet till en skön upplevelse. Inspektör burk har varit ute och mätt, fotat samt filosoferat, och nu är hela detta material sänt till mig för att jag ska godkänna detsamma.
Bara en sak…… han har varit på fel plats.
Först ögnar jag som snabbast igenom det hela, när jag efter en stund upptäcker att vägen för ända in i glödheta svänger åt fel håll på fotot Burk skickat.
Detta föranleder mig att skriva följande brev:

Bäste herr Burk.
Ser att ni gjort er omaket med att åka till platsen för det så kallade brottet. Tyckte dock att något inte stämde med den bild och övrigt mtrl. som jag fått mig tillsänd. Jag åkte därför igår (läs 0603239) till platsen för att titta, och får till min munterhet se att den plats som du (eller kollega) förevigat är fel plats. Den plats som jag blev stoppad på ligger någon km. norrut mot Bygdeå till. Påstår föreläggandeutskrivaren att det är den plats som är på fotot så är det inget annat än en felaktighet och efterkonstruktion. Fortsätt utredandet är ni snälla, hoppas det är värt skattepengarna.
Mvh. Anders Asplund

Sägas bör att jag kollade upp platsen då jag skulle till Norrlands MC för deras vårvisning av nya Harleys. Någon måtta får det ju vara på min egen utredning.

                                                       20 mars

På eftermiddagen den 20:e ringer inspektör Burk. Han är inte längre road.
-    Försöker du vara någon form av ”besservisser” säger han med en aning höjd    röst.
-     Inte alls, säger jag. Precis som du sa i vårt första samtal får du inte bli arg på mig, jag vill ju bara att allt ska bli rätt. Hur skulle det sett ut i rätten när det uppdagats vilka klantarslen ni har varit, och inte ens bemödat er om att ta reda på vad som är rätt plats eller inte.
Tystnaden i den andra änden är bedövande.
-Du har rätt säger han efter 10 sekunders tystnad. Jag ser till att allt blir rätt.
Han lägger på.
Jag är alldeles torr i strupen. Tänk att säga så där mot en myndighetsperson och inte ens få en batong i skallen eller en tårgasgranat uppkörd i rectum. Han var inte dum han, den där Bell som uppfann telefonen.
Jag går återigen igenom den senaste luntan av papper som Burk skickat.
Jag är skäligen misstänkt. Det är mao. redan kört. Var inte han Lindmördaren också skäligen misstänkt?
Man har gjort ett utdrag över laserhastighetsmätaren osv. osv.
Skäligen misstänkt. Jo, jo.

                                                   Början på april

Denna gång är det rekommenderade brevet tjockt,,,,,, mycket tjockt. Burk har slagit på den stora Tom-Tom trumman. Fredspiporna är lagda åt sidan, och stort Pow-Pow har hållits i Norrlands så kallade huvudstad, Umeå. Nu är det ord och inga visor. Man har återigen rekvirerat termosar med god dryck, mackor av yppersta klass, och varit en dag till på tjänsteförrättning i trakterna av Djäkneboda. Det finns dessutom en sammanställning av hela parodin i en lunta av sagolikt format. Nu är det bara rättegång som väntar.
Två dagar efter brevet kvitterats ut ringer Burk. Han är denna gång betydligt lugnare och segerviss, och har återigen antagit formen av den mysgubbe han var vid det första telefonsamtalet. Han undrar om allt är OK, och om vi kan gå vidare.
Allt är OK, lovar jag. Jag frågar honom också lite kallpratigt om han inte tycker att det hela antagit lite väl häftiga proportioner. Han håller med, men mitt i kallpratet så hörs det ju att det inte är vanligt med personer som mig. De flesta erkänner nog samtidigt som brallorna blir blöta redan vid det första telefonsamtalet.

                                                     3 juli

Ryktet om den där %¤#%)* i Skellefteå har spridit sig. Nu lämnas inget åt slumpen. Åklagaren hör skriftligen av sig, och undrar om jag tycker att Tingsrätten ska hålla syn på platsen för det förmodade brottet.
Det kliar i mig att skriva ja, men jag hejdar mig, och tänker på statsfinanserna.
I samma brev finns stämning med kallelse till Tingsrätten i Umeå.
Jag emotses tydligen, då man i sedvanlig stursk anda hotar med vite om jag inte tar ledigt en dag från arbetet, samt själv betalar bensinen för de 28 milen, betalar P-platsen osv. Jag kan inte heller likt Burk kvittera ut termos med varm dryck, etc.
Huvudförhandlingen ska hållas den 18 oktober.
Att säga att jag ser fram emot att för första gången i mitt liv stå framför det berömda skranket, är att överdriva.

                                                      18 oktober

Ni kan lita på att jag håller hastighetsbegränsningarna på morgonen när jag åker mot den ort som är känd för att ha ett damlag i fotboll. Jag inser ju komplotten, och förstår att Revär, Kling samt Klang står efter E 4:an och bara väntar…..
Väl inne i rättssalen hälsas jag välkommen av en ung kvinnlig domare vid namn Sigun. Hon är synnerligen hjälpsam och guidar mig snabbt igenom hur förhandlingen kommer att gå till. Jag inser att Leif Silbersky hade varit bra att hålla i handen, men han är väl less Umeå efter Hagamannenrättegången. Dessutom är det väl så, att lejer man in Leif, då har man pekat ut sig själv som skyldig.
Åklagaren, även hon ung, och kvinna, ger sin syn på saken i självklar stil, men sakta men säkert har advokaten inom mig vuxit sig stark. Det är väl inte för inte Perry Mason var en favorit i TV:ns barndom.
Jag ger min syn på saken, samt lyckas på något vis undgå de mest illsnediga frågorna fruntimmret som kallar sig åklagare kastar ur sig. När jag sedan får chansen att komma fram till domaren och rita en förklaring, hur jag var täckt av den framförvarande bilen, blir åklagaren synnerligen irriterad. Märkte jag inte ett svagt leende och en nästan omärklig nick av Sigun mot nämndemännen när jag förklarade.
Sigun berättar att dom faller den 1/11.
Lite besviken lommar jag därifrån. Jag hade väntat mig få domen redan på dagen, men så invecklat som detta mål blivit, är det ju nästan starkt att man kan enas om en dom på bara 2 veckor.

                                                    2 november

Det är torsdag, men jag kommer hem ganska sent, och lite lullig. Det har varit Norrlandsderby i Elitserien i ishockey mellan Skellefteå AIK och MoDo. Kvällen har varit mycket lyckad. Inte bara hockey, utan dessutom ett pub-besök för att vara lagom skrikig på arenan. Pappergubbarna från Ö-vik för vända hem efter en förlust med 2-1. Ett brev ligger också på järnspisen i köket adresserat till mig. Jag inser vad det är när jag sprättar det, men tror inte ögonen när jag tittar på domen.
Åtalet ogillas.
Förväxling kan inte uteslutas är den slutkläm som Sigun kommit fram till.

                                                      7 november

Åklagaren har fram till den 22/11 att överklaga till kungs. Folk i gemen säger att sådan här skit tar inte Hovrätten upp, då man inte kan döma fängelsestraff som slutkläm.
Det jag med denna berättelse vill visa, är att även den lille kan klara sig mot den store. Jag vill också öppna ögonen på läsaren genom att visa vad staten kan lägga ned för summor på dylika utredningar. Jag vågar inte gissa, men lågt räknat har väl utredning och rättegång gått lös på 50000.- för att försöka rädda 1200:-
Man har uppenbarligen hur mycket tid att lägga ned på sådana här petitesser, men när Sune Våffla får sin tillvaro slagen i spillror vid ett inbrott, då ids man inte ens komma på plats.
Jag är jätteglad över att domen föll i min favör, men en fadd smak finns i min mun när jag inser vilka oändliga resurser som staten kan kosta ut sig med, för att sätta dit den lille mannen.


                                                       20 november 2006

Åklagaren Marja meddelar att hon ämnar överklaga Tingsrättens dom till Hovrätten för Övre Norrland. Hon är lika dåligt påläst som alla andra i detta mål, och urskuldar sig med att jag inte har fått ta del av allt material som rör utredningen.
Jag svarar inte på hennes brev, då jag redan har all information i ärendet.

                                                       23 januari 2007

Överklagandet kommer i brevlådan. Man bemödar sig inte ens nuförtiden om att skicka dessa rekommenderade, ty man vet ju vid det här laget vilken hedervärd person jag är.
Här vill man nu höra om jag ytterligare har något att lägga till det tidigare i målet, samt om jag på något vis opponerar mig mot att en förhandling i Hovrätten äger rum. Och visst tusan har jag det. Detta föranleder mig att på fredagskvällen samma vecka författa följande brev.


Bäste Ylva Karlsdotter

Jag ser till min förvåning att Hovrätten i Umeå tänker ödsla ytterligare skattepengar på detta redan sedan starten parodiska fall . Åklagaren har en gång frikänt mig pga. polisens uppenbara försummelser och klantigheter, samt ytterligare ett frikännande i tingsrätt, där uppenbarligen Tingsrätten såg de vattentäta bevisen som förklarades av mig. Dessa skedde via simpelt ritande och skissande, där det enkelt framgick för rätten det omöjliga i att polisaspiranterna på platsen för mätningen skulle ha kunnat göra och mäta rätt.
 
Som ni förstår av detta resonemang motsäger jag mig ett avgörande i Hovrätten. Motsägandet sker dock inte pga. någon rädsla för en dom som skulle gå mig emot, utan det faktum att jag redan har överskridit med god marginal det bötesbelopp som var bestämt från början. Jag frågade Tingsrätten före målet om jag var berättigad till reseersättning samt betalning för den lediga dag jag skulle ta ut från mitt arbete, men fick till svar att så icke kunde ske i förväg. När så fallet var avgjort fick jag till svar att så inte kunde ske i efterskott???  Så Kafka hade det uppenbarligen lätt jämfört med mig.

Principen är viktig för mig. Anser jag att någon gjort mig något fel, tycker jag att den som är ansvarig för detta ska be om ursäkt. Detta gäller även staten, som vid det här(innan Hovrätt) laget skattat mellan tummen och pekfingret, har ödslat 50000:- för ynka 1200:- och dessutom tvingat av mig semester samt pengar som jag uppenbarligen själv får stå för.
Jag kan därför tänka mig att betala de 1200:- dels för att slippa ta ut semesterdagar, dels betala bensinen till Hovrätten i Umeå, samt parkeringspengar samt förtäring, men då å andra sidan dömas mot mitt nekande. Hovrätten kan ju själva fundera om det riktiga i hela denna process.

Inställningen till klaganden ser ni ju ovan.
Som jag ser det är det ingenting annat än ett gigantiskt slöseri med skattepengar, och förmodligen en sprucken fasad på en nybakad åklagare. Att förlora mot en sjukskötare som dessutom aldrig tidigare varit upp i rätten måste svida.

Jag har ingen annan bevisning än den som förekom i tingsrätten.
Låt istället de i Sverige som följer detta mål (ganska många via mailblogg) se att Hovrätten i Umeå till slut var den instans som stoppade detta absurda utflöde av skattepengar, i ett fåfängt försök av oerfarna åklagare att rädda ära och den oerhörda summan av 1200 :-


Jag vill att bandet som upptogs i Tingsrätten spelas upp. Jag har för övrigt inget att tillägga utöver det som där sades.

Jag vill dessutom att en mätning görs av icke jäviga personer på den plats i Djäkneboda som det så kallade brottet utspelades på. Jag vill att man från mätplatsen mäter på en bil med en MC bakom, på det påstådda meteravståndet, och kollar om det verkligen är möjligt att på detta avstånd går att mäta genom vindrutorna eller kaross, och fastställa hastigheten på det bakomvarande fordonet, i detta fallet en MC. Tycker inte denna åtgärd är speciellt mycket att begära med tanke på hur mycket denna utredning redan har kostat. För att det hela inte ska gå fel till, föredrar jag dessutom att själv få vara med vid mätningen, och då givetvis gå skadeslös från arbete etc.

Som jag ser det ligger det uppenbarligen en hund begraven i detta fall. Någon ser tydligen en risk att fallet kommer att bli prejudicerande. Risken för detta ser jag som obefintlig, om bara lärlingarna hos trafikpolisen lärs att inte försöka mäta på det andra fordonet i en kö av tre, för att därefter släppa de två som befinner sig före och efter i en tät rad. I andra västländer skulle detta beteende hos poliser betecknas som ”harassment” eller på svenska polisövergrepp, och därmed omedelbart ogillas.

Det blev mycket av det här, både av statens pengar, och min fritid.
Jag kan säga att en sak har jag lärt mig av detta, och det är att betala utan motstånd, ty det blir i slutändan ändå den svage som får betala.

Mvh. Anders Asplund

                                                                           
                                                   7 februari 2007

Åklagaren Marja låter meddela från sitt näste i Umeå, att hon inte anser att några vidare utredningsåtgärder är nödvändiga. Att utreda om lärlingarna vid polisen har funnit en ny mätteknik, där man kan mäta genom vindrutor anses inte av Marja vara en viktig del av målet . Istället låter hon meddela att den mätansvarige på platsen, dvs. konstapel Revär, den som mutade mig till att skriva på boten den första gången, ska höras i den kommande rättegången, om så vida att Hovrätten anser det ligga i rikets intresse att åter lyssna på åklagarnas klagovisa i detta för rikets finansers så tragiska fall.


                                                   2 mars

Befinner mig i Stockholm för att närvara vid ett styrelsemöte för H-DCS, när Hannu Lindè ringer. Denna person är av Hovrätten för Övre Norrland utsedd att ta reda på om jag tycker att den mätning som åklagaren Marja tycker är onödig, är nödig.
Självklart tycker jag det. Jag propsar dock på att jag själv ska få vara med vid tillfället, samt att personer som är ojäviga för målet ska utföra mätningen genom vindrutorna. Hon lovar att anteckna det och återkomma.
Man skulle kunna säga att min tidigare återhållsamhet gällande rikets finanser inte längre finns. Eftersom en Hovrätt alltid ska ändra på en Tingsrätts dom, så är ju risken uppenbar att jag till slut hamnar på en fyr, så nu jäklar ska det fightas, och då skiter jag i rikets finanser.


                                                6 mars 2007

Brev ankommer från Hovrätten, där det meddelas att för kännedom Hannu Lindè varit i kontakt med mig. Hon skriver i brevet att jag ”trots att den polisman? som utförde mätningen ska vittna i rätten mot mig, vill jag ha en mätning utförd på plats av ojäviga personer, samt att jag skadeslös ska få befinna mig på plats som rådgivare.
Blir kul att se om man tycker att polismannen duger som vittne, eller om man tycker att det fordras en mätning?


                                               3 april 2007

Hovrätten för Övre Norrland låter meddela följande.
Det anses inte som möjligt att återskapa de förhållanden som förelåg vid det aktuella mättillfället. Bevisvärdet torde därför ses som ringa. Polismannen som var ansvarig mätkontrollant kommer ju att höras, och kan därmed höras närmare om omständigheterna vid det aktuella tillfället. Hovrätten finner med hänsyn till det anförda inte skäl att bifalla Asplunds yrkande. Yrkandet avslås därför.
Hovrätten kan ju försöka slå i mig den blå dunsten att polisman Revär skulle komma ihåg vad som hände vid det aktuella tillfället. Han som väl satt och jäste i den på tomgång satta polisbilen med den sköna luftkonditioneringen igång.


                                                8 maj 2007-05-16


Hovrätten för Övre Norrland tycker att det är dags att ta itu med mål nr. 856-06 dvs. det fantastiska mål ni har läst om här ovan. Kallelse sker givetvis under de dagar som jag som sk. ”wise man” ska deltaga på årets presidentmöte under Super Rallyt i Holland. Detta får mig att författa följande brev till Hovrätten.


Bäste Ylva Karlsdotter.

Det datum som Hovrätten för Övre Norrland satt, gällande mål nr. B 856-06 kan jag tyvärr inte infinna mig till.
Jag har sedan oktober månad 06 avsatt detta datum för ett presidentmöte inom organisationen FHDCE, en förkortning som står för Federation of Harley Davidson Clubs Europe. Denna organisation är en registrerad organisation inom den Europeiska Ekonomiska gemenskapen, och registrerad som en organisation inom E.E.I.G.
Mitt deltagande på mötet kan verifieras av federationens sekreterare, Ulf Jensen, på tel. nr.0411-551118.
Mitt deltagande från den svenska klubbens sida, dels som sekreterare, dels som sk. ”vise man” kan verifieras av den svenska klubbens president, Hans Granlöf, som kan nås på tel.nr. 070-3176388.
Jag kommer att åter befinna mig i hemmet efter den 3/6, men emotser givetvis en ny kallelse inom en sådan tidsram att jag kan ta ledigt från mitt arbete utan att det åsamkar arbetsgivaren några obehag.
Måste säga att tidsramen för denna kallelse är så snäv, att det skulle under normala förhållanden vara svårt att få ledigt från mitt arbete, men Hovrätten kanske inte har mer att göra, av tidsramen att döma. Ser därför fram emot en kallelse som bättre stämmer med ”vanligt” folk liv och leverne.

Mvh. Anders Asplund


                                                         14 maj 2007-05-16


Ylva låter meddela att förhandlingarna på det förutbestämda datumet inte längre gäller. Nytt datum kommer att meddelas mig senare.


                                                10 september 2007-09-10


Hovrätten för övre Norrland låter meddela att förhandlingar i det sedan tidigare beskrivna målet kommer att ske den 31 oktober kl. 10:00. Detta mao. med god marginal 2 år efter den påstådda fortkörningen. Jag lägger kuvertet med stämningen på lådan dagen efter, och tar återigen ut en massa ledighet från arbetet för att kunna bevisa min oskuld.
Blir kul att möta Revär igen.



                                                10 oktober 2007-10-10


Hovrätten låter meddela att tidigare tid inte gäller, utan detta utomordentligt invecklade fall kommer att avhållas kl. 15:00 sagda datum.
Min chef börjar tro att jag inte har alla hästar hemma, när jag ber om ny ledighet.



                                             31 oktober 2007-10-31

Jag och assistentåklagaren börjar känna varandra vid det här laget. Hon är en ganska söt tjej, som ju egentligen bara gör sitt jobb, även om hon senast gjorde det ganska dåligt. Jag menar, hon ska ju egentligen ha bevis nog för att sätta åt mig, men det sjabblade hon bort i Tingsrätten.
Nu tar vi i alla fall varandra i hand, som om vi var gamla kompisar, och går tillsammans in i den vedervärdigt utsmyckade sessionssalen, där det är så högt i tak att Ringling Brothers skulle ha kunnat låta sina trapetsakrobater ha uppträtt på platsen.  Förre polisaspiranten Klang är kallad som vittne, och får vackert stanna utanför när jag och Marja kallas in av den skrapiga högtalaren som hade ett bästföredatum vid andra världskrigets slut. Jag håller upp dörrarna chevalierskt åt Marja, och har lite lust att ge Klang som står där ute och stirrar fula fingret när vi smiter in.
Väl inne sitter en otrolig kvinnlig skapelse uppe på tronen, med två bisittare. Dom nickar avmätt mot Marja, men glor mest på mig, parasiten som lyckats uppta deras tid med detta olösliga fall.
50 minuter senare är det hela över. Marja körde samma ”race” som i Tingsrätten, så det avfärdade jag som ”Intet nytt på rättegångsfronten”, medan Klang berättade sin version av vad han tyckte hände. När jag efteråt försökte uppmärksamma skatan som styrde skutan om Klangs felaktigheter blev jag bryskt tystad.
- Här ställer vi bara frågor, sade hon.
Min Perry Mason fasad sprack rejält, då jag i efterhand förstod att påståendena skulle ha omvandlats till frågor av mig istället. Inte undra på att Marja på den andra sidan hånlog lite.
Jag hade nytt material med mig från hemsidan trafikjuristen.se, med en bild sedd ur ett lasersikte på en bil på 300 meters avstånd. Då jag uppmärksammade Hovrättsrådet om det omöjliga i att skjuta på en mc bakom bilen på den bilden, kändes på något vis som att målet var vunnet. Marja blev upprörd och undrade var jag grävt upp detta infama stycke material, Klang började stamma, och skatan såg ut som om hon ville hem.
Dom faller den 21:e november.
Blir intressant om di lärde tror på en hedervärd medborgare, eller en stammande före detta polisaspirant.


                                     21 november 2007-11-21


Hovrätten för Övre Norrland ändrar tingsrättens dom, och dömer Anders Asplund för hastighetsöverträdelse samt bestämmer påföljden till penningböter ettusentvåhundra (1200)kr.
Motiveringen är i korthet att man enhälligt fäster större tilltro till Klangs ord i första hand, och hans gelikar i andra hand som ju på ett synnerligen professionellt sätt har skött utredning samt allt annat i fallet sedan den påstådda fortkörningen i augusti månad 2005.

Som slutkläm, ty jag tänker inte överklaga, kan sägas att det varit en ganska rolig tid, den som förflutit sedan det påstådda brottet. Jag förlorar 1200.- samt 2 semesterdagar och bensinpengar för två resor till Umeå, men jag är en erfarenhet rikare, minst sagt.
Jag utropar, som jag gjort ett flertal gånger när ungarna inte velat äta:
”Man ska prova allt”!

Häls. ”Affe”